Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NAUTILUS -tilus, stundom 302, m. l. r.; best. -en, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. nautiler (Linné); l. (i fackspr.) NAUTIL na͡uti4l l. na͡ω- l. nav-, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(nautil 1837 osv. nautilus 1750 osv. nautulus 1765)
Etymologi
[jfr d. nautil, t. o. eng. nautilus, fr. nautile; av lat. nautilus, av gr. ναυτίλος, sjöman, till gr. ναῦς, skepp (jfr NAUTIK, adj.). Namnet syftar på att djuret rör sig liksom seglande i vattenytan]
bläckfisk av ordningen Tetrabranchiata; särsk. om arten Nautilus pompilius Lin., vanliga pärlbåten. Linné Bref I. 2: 154 (1750). Den lilla Nautulus är sig sjelf både skepp, roder, segel och styrman. SvMerc. 1765, s. 110. Rendahl Brehm 21: 365 (1931).
Ssgr: NAUTILUS-BÄGARE. jfr -pokal. Eichhorn Stud. 3: 224 (1876, 1881). —
-POKAL. till dryckeskärl apterat skal av nautilus. AB 1897, nr 217 A, s. 3. —
-SNÄCKA. om skalet av nautilus. Fornv. 1934, s. 196. —

 

Spalt N 247 band 18, 1946

Webbansvarig