| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NEUTER nä͡ɯ4ter, ngn gg n͡öɯ4t- l. nöj4t-, sbst.1, m.||(ig.); best. -n; pl. neutrer.
1) person som icke tillhör någotdera av två motsatta partier; neutral l. partilös person; äv. nedsättande, om försiktig l. feg l. osjälvständig person som icke vågar företräda ngn bestämd uppfattning (i en stridsfråga o. d.); särsk. (o. urspr.) om vissa skalder som icke anslöto sig till någondera sidan i striden mellan den nya o. den gamla skolan 1810—1821; numera bl. mera tillf., i sht i pl. De teckenförbidande Neutrer. MarkallN 1: 49 (1820). Glöm .. ej den arma Neutern Vitalem. Sjöberg (SVS) 2: 182 (1821). Alla neutrer (i riksdagen) som, utan egen öfvertygelse, tryggade sig vid Konungens. Crusenstolpe Ställn. 11: 12 (1845). Blanck GeijerGötDiktn. 403 (1918).
2) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. nylat.] entomol. i pl.: könlösa individer (eg. ofullständigt utvecklade (i sht hon-)individer) av vissa slags insekter; arbetare. Boheman ÅrsbVetA 1849—50, s. 50. De vinglösa s. k. neutrerna eller arbetarna. Adlerz MyrLiv 104 (1913).
Spalt N 515 band 18, 1947