Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NIKOLAIT nik1ωlai4t (fyrstavigt) -ol- l. -ål-, l. –ai4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet nic-)
Etymologi
[jfr t. nikolait, ä. eng. nicolaite, fr. nicolaïte; av gr. νικολαΐτης, avledn. av personnamnet Νικόλαος, Nikolaus; i övrigt av ovisst urspr.]
anhängare av en riktning i den gamla kyrkan som tadlades för ätande av offerkött o. för otukt. Thetta haffuer tu, ath tu haffuer hatat the Nicolaiters werk. Upp. 2: 6 (NT 1526; Bib. 1917: den berömmelsen har du, att du hatar nikolaiternas gärningar). De faselige Nicolaiter. Dalin Arg. 1: 139 (1733, 1754). SvUppslB (1934).
Avledn.: NIKOLAITISM10104, r. om nikolaiternas lära. 2NF (1913). jfr: Med slagordet ”nikolaitism” drog Clunyreformen i härnad mot alla prästäktenskap. 3NF 4: 761 (1925).

 

Spalt N 548 band 18, 1947

Webbansvarig