Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NOMEN nå4men l. nω4men (no`men, (l(äs) nomänn) Weste), n.; best. -et l. nominet; pl. = (Sundén (1887) osv.) l. (med lat. böjn.-änd.) nomina (Biurman, osv.) l. (numera mindre br.) nominer (2SAH 1: 196 (1801), Hammar (1936)).
Etymologi
[jfr t. nomen; av lat. nomen (gen. -inis), eg.: namn (jfr gr. ὄνομα), nära besläktat med NAMN. — Jfr NOMINAL, NOMINATIV, NOMINELL, NOMINERA, PRONOMEN]
språkv. sammanfattande benämning på substantiv o. adjektiv, stundom äv. inbegripande pronomen (o. räkneord); i sht förr äv. i inskränktare anv., om enbart substantiv. Biurman Brefst. 21 (1729; möjl. lat.). Numerativa Nominer, (Räkneord). Borelius Sacy 43 (1806). Här menas med nomen endast substantivum. Boivie SvSpr. 118 (1834). Substantiv och adjektiv, hvilka ordklasser stundom sammanfattas under benämningen nomen och hvilka räkneord och pronomen i själfva verket tillhöra. Brate SvSpr. 61 (1898). Rosell Prefix. 1: 113 (1942). — jfr SLÄKT-NOMEN.

 

Spalt N 636 band 18, 1947

Webbansvarig