| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NÅ nå4, äv. no4 (med kort vokal) l. med mer l. mindre uttänjd vokal efter olika känslobetoning, interj. Anm. Ordet uttalas äv., i sht i bet. 8, med tvåspetsig accent o. skrives då ofta nåå. Fördubblat förekommer ordet i sht i bet. 2, 5, 6 o. uttalas nå4 nå4 (skrivet nå nå) l. nå3~nå2 l. non3~o2 l. nånå4 l. nono4 (med kort slutvokal) (skrivet nånå).
1) ss. lystringsord för att påkalla ngns uppmärksamhet. Nå, Kalle! Det är tid att du gör dig i ordning. Nå ödmjukaste tjenare, gunstig Herr Värd! / Klang! en klunk uppå Skinkan innan Steken blir skärd. Bellman (BellmS) 2: 24 (1785, 1791). Nå, min Herre! nå jag ber .. / Vi det bästa glömma. Envallsson Slått. 38 (1787).
2) ss. uttr. för (l. inledning till) en förmaning l. varning l. tillrättavisning. Så haffwer anna slaghitt henne medh hånden i Rÿggien och haffwa sagdtt No, No, malin. EkenäsDomb. 1: 89 (1644). Aldrig sad’ hon (dvs. ”gumman Noak”): / Kära far nå nå, / Sätt ifrån dig kruset. Bellman (BellmS) 2: 80 (c. 1766, 1791). Nå! skuffas ej, låt bli att trängas så. Franzén Skald. 3: 11 (1829). ”Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst. Lagerlöf KristLeg. 216 (1904).
3) ss. uttryck för en invändning mot ngt l. otålighet (över ngt); särsk. (i Finl., numera mindre br.) i uttr. nå allt annat, nej, för all del. Nå, blir det något av? Nå, låt bli det där! Nå, nu kan det vara nog! Nå det vill jag se, om han vågar. Nordforss (1805). Länsmanskan. Skola vi (dvs. de besökande) gå i köket? Pastorskan, värdigt. Nå alt annat. Vi skola sätta oss alla här i soffan. Numers Dram. 1: 35 (1892).
4) ss. uttr. för överraskning l. förundran. Nå aldri såg iag makan giästebod. 2Saml. 13: 72 (c. 1690). Nå minsann! / Det var Olympia, förtrollerskan. Snoilsky 2: 46 (1881). — särsk. (†) i förbindelse med svordomar. ”Nå fan!” ropade Capitainen. Eurén Kotzebue Orth. 1: 26 (1793). Nå raggen! der har vi lilla pullan! Jolin Mjölnarfr. 80 (1865).
5) ss. uttr. som användes för att lugna ngn l. dämpa ngns iver l. vrede o. dyl. l. för att avvärja ngt. Nå Nå, effter J är så heter om huffvudet, så skal jagh wäl blij borta, till dess sinne svahlnar på Ehr. 2Saml. 13: 39 (1687). Nå, nå, tag ej så illa vid dig! Atterbom LÖ 1: 214 (1824). Tack Betty! .. ropade han och fattade henne om lifvet. — Nåh nåh, Berndt! så der bruka ej syskon göra. Wetterbergh Penning. 218 (1847). Nå nå, ha inte så bråttom! Lagerlöf Holg. 2: 246 (1907).
6) ss. uttr. för ett medgivande av ngt l. ett godkännande av ngns handlingssätt l. mening o. d.; ofta med innebörd att man uppger sina egna betänkligheter o. invändningar. Nå nå så gak i Frid. LejonkDr. 174 (1688). Hon är aldrig liflig annars än på ett visst afstånd, och en ganska kort stund. Nånå, det är kanske icke alltid så roligt i prostgården. Almqvist AMay 21 (1838). Och Rundqvist har redan lagt sig, nå det är på tiden också, och Carlsson kan vara trött. Strindberg Hems. 15 (1887). Hadschi. Är det af guld? .. / Tarid. Gediget guld. Hadschi. Nå då så! Hallström Sagodr. 161 (1910). Nå, detta lät ju höra sig! Klinckowström BlVulk. 2: 99 (1911). — särsk.
a) i förb. nå ja l. (sammanskrivet) nåja (uttalat nå3~ja2 l. nå4~ja1, äv. nåja4). Jolin Kom. 39 (1845). Lizzie. Nej, söta lilla rara mamma, får .. (dörren) vara stängd. .. Öfverstinnan. Nåja, så stäng den. Lundquist Småfl. 3 (1891). Avgjord? Nå ja, då är det ju överflödigt att spilla ord. Bergman LBrenn. 232 (1928).
b) (i vissa trakter) i förb. nå så (uttalat nå4 så). Nå så, om så ock vore, ska’ han väl inte visa det nu heller. Strindberg SvÖ 2: 159 (1883). Janson Ön 161 (1908).
c) (†) i uttr. nå gott, nåväl! gott! Fahlcrantz Lessing Gal. 78 (1821). Nå godt, jag låter resningen (av testamentet) fara. Almqvist AmH 1: 173 (1840). Nå godt, sade .. (Hård) slutligen (till Hilma), hvad ämnar ni taga er till? Tavaststjerna Inföd. 186 (1887).
d) (†) i förb. nå (nå) då, ss. uttr. för ett medgivande som innebär ett urskuldande; övergående i bet.: förlåt! Far hennes var en tjuf, vördig pastor. .. Har också hon stulit? frågade presten. .. Nå nå då, jag säger icke det. Nej kors då, det har hon visst icke. Almqvist Kap. 39 (1838). Schulthess (1885).
7) ss. uttr. för att man drar en slutsats av en föregående situation l. ett föregående uttalande l. förväntar att ngn annan skall göra det l. med anslutning till det föregående konstaterar att ngt värkligen förhåller sig på det l. det sättet; äv. allmännare, ss. uttr. för eftersinnande l. ss. markering av en tankepaus. Nå, så i Guds namn då! Nå, förstår ni det nu äntligen? Nå, det var på tiden! Nå, vad tycks? Nå, jagh skal vijsa eder itt annat streek, / Jagh lofwar eder godh, thet skal ey blifwa leek. Brasck TyKr. C 3 a (1649). Nå, lät oss nu pröfva huru vij ska bära oss åt. Boding Mick. 15 (1741). Tycker du at grafven är för djup, / Nå välan, så tag dig då en sup. Bellman (BellmS) 2: 48 (c. 1765, 1791). Applåderna voro dock mera reserverade än vanligt på Auditorium. Nå, hr Ochs är ingen musikdemagog, han vänder sig mera till den sakkunniga minoriteten. PT 1914, nr 55 A, s. 3. Det var väl också själva fan! Kan jag nu inte komponera heller? Nå, det tog väl sin tid, det också, så länge som han legat ifrån detta slag av mänsklig aktivitet. Hellström Lekh. 244 (1927). — särsk. (i högre stil, †) således, alltså. Nå, jag böijer min knä til wårs Herras Jesu Christi Fader, .. At Han wille gifwa eder krafft .. at (osv.). Swedberg Lefv. 504 (1714, 1729).
8) ss. uttr. för att man går vidare i berättelsen om ett händelseförlopp, i ett samtal osv., särsk. med antydan om att man därvid anknyter till ngt föregående; ofta ss. inledningsord till en fråga. Nå än sen då? (Då) hellsar han på oss, och säger, nå, skall vij nu mötas åth här. VDAkt. 1683, nr 261. Nå, hvad har du annars för godt för händer? BrefNSkolH 332 (1811). ’Han (dvs. arkivarien) har inte varit här på fem år ..!’ ’Nå, men hvem sköter hans tjänst då?’ ’Det gör Bibliotekarien.’ Strindberg RödaR 12 (1879). Pelle förstod, att det var något spratt, / och sa’, att Anders kunde få börja; / .. Nå, Anders var inte rädd att gå dit. Melin Dikt. 2: 157 (1904). Nå än vestmakterna? .. När italienarne i Tripolis plötsligt stötte på ett oväntadt motstånd .. så hade de därför att tacka Frankrike. PT 1912, nr 25 A, s. 2. Anm. Denna anv. har i Finl. vidsträcktare anv. i talspråket än i Sv.; jfr Bergroth FinlSv. 144 (1917). — särsk. (mera tillf.) ss. ensamt frågeord, ungefär liktydigt med: hur blir det sen då (under de o. de omständigheterna)? hur är det?; ofta med uttänjd l. reduplicerad vokal (skrivet nåå). Grönström. .. tala förnuftigt med kommerserådet, så skall det gå. .. Groman. Nåå? Grönström. Tig med allt uselt. Almqvist Törnr. 3: 145 (1850). Hon .. följde varje hans rörelse en lång stund, innan hon kastade fram ett darrande: Nå? Hellström Lekh. 264 (1927).
Spalt N 923 band 18, 1947