Publicerad 1948   Lämna synpunkter
NÖLA nø3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. nöla, söla (med ngt), dröja, vara senfärdig; jfr d. nøle, nor. nøla; av nt. nölen, söla, äv.: knota, brumma; sannol. av ljudmålande urspr. (jfr DRÖNA, v.2)]
(i vissa trakter, vard.) vara långsam, söla; slöa, ”hänga” (se HÄNGA, v. I 4 c α slutet, 7 a); äv. i uttr. nöla efter l. med ngt. Hvad sitter du och nölar efter? Modée FruR 77 (1738). Ekblad 77 (1764). Lundell (1893: med). Klint (1906).
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard.): NÖLA BORT 10 4. i uttr. nöla bort tiden l. sin tid, förspilla tiden resp. sin tid. GbgMag. 1760, s. 346. Tholander Ordl. (c. 1875).

 

Spalt N 1287 band 18, 1948

Webbansvarig