| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OABBREVIERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke förkortad, (fullt) utskriven. Medh oabbrevierat titel. RP 5: 160 (1635). —
OACCENTUERAD, p. adj. (i fackspr.) icke accentuerad; utan accent.
1) motsv. accentuera 1, 3. Höijer (1864). De oakcentuerade ljuden. Kock Akc. 1: 14 (1878). VeckoJ 1947, nr 46, s. 32 (bildl.).
OACCEPTERAD, p. adj. (-terad 1683 osv. -tiret 1630) (mera tillf.) icke accepterad; särsk. om växel o. d.: icke försedd med accept (se d. o. 1). OxBr. 11: 587 (1630). —
OACCISAD, p. adj. (†) om vara o. d.: för vilken accis icke erlägges l. erlagts. AdP 1789, s. 774. Murberg FörslSAOB (1791). —
OADEL, sbst. obest., r. l. m., o. adj. oböjl. [jfr mnt. unadel (i bet. II), t. unadel]
I. ss. sbst.
1) (numera knappast br.) oadlig härkomst l. börd; oadligt stånd l. värdighet; i uttr. av (adel och l. eller o. d.) oadel. Svart G1 2 (1561). Afzelius Sag. 6: 118 (1851).
2) koll.: personer som icke tillhöra adeln, oadliga personer; numera företrädesvis, i sht i skildring av ä. förh., i uttr. adel och oadel o. d.; ofta svårt att skilja från II. Här satte sigh vp emoot .. (G. I) både höga och låga, .. både Adell och Oadel, både Andelighe och wärldzlighe. Svart Ähr. 80 (1560); jfr II. Gustaf II Adolf 15 (c. 1620). Ovänner .. hade Carl (XII) bland både adel och oadel. Atterbom C12 93 (1845). Heckscher SvEkonH 1: 186 (1935).
II. [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.; jfr äv. adel, adj.] i adjektivisk anv. l. ss. adj.; om person: oadlig; dels i predikativ ställning: som icke tillhör adeln, av oadligt stånd, dels i substantivisk anv.: oadlig person; äv. bildl.; ofta svårt att skilja från o. numera bl. (i sht i skildring av ä. förh., nästan bl. i uttr. adel och oadel o. d.) med mer l. mindre tydlig anslutning till I 2. Schmedeman Just. 36 (1560). Palmchron SundhSp. 227 (1642; bildl.). Fadren var oadel. Murberg FörslSAOB (1791; vard.). KyrkohÅ 1907, s. 210. Anm. Ordet förekommer (i bet. I 2 o. II) i äldre tid stundom i gen. i formen oadels. Rääf Ydre 3: 387 (i handl. fr. 1601). Med monga Adel och oadels Personers welwillige tillhielp. Karlson ÖrebroSkolH 1: 53 (i handl. fr. 1637; möjl. ssg). (Jag frågade) om derass prævilegier, adelss och oadelss, som här vthi nyia Swerigie .. antaga landt. HB 3: 231 (1644).
Ssg (till oadel I, †): oadels-man, m. man av oadligt stånd; jfr adelsman. SvH 4: 324 (1904; efter handl. fr. c. 1580). —
OADLAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke blivit adlad, som icke adlats. Lind (1738). jfr (†, oböjt): På för(nämn)de bergh lätt H. F. N. sättia på stegel Samuel Ille med 6 andra oadladt. HH 20: 256 (c. 1640); jfr oadel II. —
OADLIG. (-elig 1746—1893. -lig 1672 osv.) icke adlig, ofrälse. O-adlig Släkt. Lucidor (SVS) 192 (1672). särsk. (numera bl. tillf.) som icke anstår adel; jfr adlig 2. Handla .. oadeligt. Hammarsköld SvVitt. 2: 156 (1819).
Avledn.: oadlighet, r. l. f. (†) egenskapen att vara ofrälse; ofrälse stånd. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
OAFFEKTERAD, p. adj. icke affekterad (se affektera 2 slutet); otvungen; osökt; okonstlad. Tala oaffecteradt. Rydén Pontoppidan 151 (1766). —
OAGAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som icke (tillbörligen) aga(t)s; utan aga; jfr aga, v. 2. Lind (1738). 3SAH 25: 36 (1911; i bild).
2) (†) om växt, häck o. d.: otuktad, oansad; oklippt; obeskuren; jfr aga, v. 3. Oagad buske. Murberg FörslSAOB (1791). Retzius FlOec. 99 (1806). —
OAKADEMISK. icke akademisk; särsk.
a) motsv. akademisk 2 a; särsk.: som icke tillhör l. överensstämmer med undervisningen l. forskningen vid ett universitet (l. en högskola) l. som helt avviker från akademiska vanor l. seder l. som icke passar l. anstår en akademiker o. d.; stundom med bibegrepp av friskhet l. förtrogenhet med det levande livet o. d. Murberg FörslSAOB (1791). En facultets-examen, innebärande det högre och kritiska i vetenskapen, och icke det lägre eller blott positiva, såsom oakademiskt och förutsatt. Agardh BlSkr. 1: 362 (1836). (Gilliérons) underbart friska, direkta, oakademiska inlevelse i, hur vanligt, enkelt folk tänker och talar. VerdS 383: 28 (1936).
b) motsv. akademisk 3; särsk.: som icke överensstämmer med l. som helt avviker från en akademis (t. ex. Svenska Akademiens l. Akademiens för de fria konsterna) smak l. grundsatser o. d.; ofta med bibegrepp av frihet från konventionalism l. oberoende av vedertagen uppfattning om dekorum. Geijer I. 2: 294 (1845). Jakob Wallenberg (var) liksom .. (Bellman) en ursprunglig och frodig författarbegåvning och lika oakademisk. Alving SvLittH 2: 74 (1931). —
OAKT, r. l. f. [jfr mnt. o. t. unacht] (†) oaktsamhet; försumlighet. BtÅboH I. 6: 148 (1634). Murenius AV 472 (1660). —
OAKTAD, p. adj., numera bl. (i bet. 1 b) i n. oaktat3~20, ngn gg 040. [jfr mnt. ungeachtet (i bet. 2), t. ungeachtet]
1) († utom i b) motsv. akta I 1, 2: icke observerad; obeaktad. Linc. (1640; under inobservatus). Serenius (1757; under unminded); jfr 2. särsk. [jfr motsv. anv. i t.] i fristående satsförkortningar, liktydigt med: utan att akta på l. utan att avseende fästes vid; äv. liktydigt med: bortsett från l. frånsett. Thesse rationes hafva vij .. befunnit så vichtige, att vij the andre (skälen) oachtade hafve slutit thetta bundet. RP 8: 340 (1640). Rim, hvilka, några främmande ord oaktade, .. må kallas Svenska. VDAkt. 1781, nr 588. Fryxell Ber. 9: 104 (1841). jfr Rydqvist SSL 5: 205 (1874). särsk.
a) övergående i prepositionell anv. (jfr b α, β), liktydigt med: trots, oaktat (se oaktat I b). Alla dina försäkringar oachtade, lär jag snart nog se dig .. utaf din rikedom förblindad. Olthoff Plutus 15 (1737). Thomander Pred. 2: 193 (1849).
b) i n. sg. obest. ss. bestämning till ett huvudord i n. sg. l. till en bisats (jfr α, β); särsk. i sådana uttr. som det l. (allt) detta oaktat o. d., utan att fästa avseende därvid resp. vid (allt) detta l. oberoende därav osv.; utan bestämd avgränsning från o. numera bl. med anslutning till oaktat I b α. AOxenstierna 2: 642 (1624). Det blott en vishet finns — att emottaga / Med lugn sin lott oaktadt ödets hot. Geijer Skald. 4 (1811, 1835). Det (var) ett lifsfarligt vågstycke att klättra .. upp (i masten under stormen). Detta oaktadt befallde kaptenen en liten skeppsgosse att ställa tågen i ordning. LbFolksk. 24 (1890). särsk.
α) (†) i ställning framför en allmän relativsats l. indirekt frågesats, övergående i prepositionell anv.: utan att avseende fästes vid l. oberoende av l. oavsett l. likgiltigt; särsk. dels i sådana uttr. som oaktat ehuru l. (e)vem (helst l. ock) o. d., utan att avseende fästes vid l. oberoende av osv. huru l. vem osv., dels i uttr. oaktat antingen, oavsett l. likgiltigt om; jfr oaktat I a, II 1. Han .. bleff .. aflijfwat och på fyra Stegel lagd; Oachtat ehuru högeligen han badh om Lijfwet. Girs E14 29 (c. 1630). (I nattvarden utdelas) naturligit Bröd, oachtat antingen thet är syrat, eller Osyrat. Emporagrius Cat. R 3 a (1669). HC11H 13: 158 (1693: oaktadt ehwem). Bergv. 1: 540 (1703: oaktat om). (Vissa avtal) skola .. äga bestånd, oaktadt hvad tid städsel gifven och tagen är. PH 8: 159 (1766).
2) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] (†) motsv. akta II 3 (a): som icke åtnjuter ngn aktning l. ngt anseende. G1R 17: 284 (1545). LBÄ 23—24: 18 (1799).
3) (†) ss. adv.: av våda l. misstag, oavsiktligt; jfr akta III, ävensom oförakt. (Hon hade) fått ett eller thu slagh oachtat och vti wåda. VRP 1644, s. 50. Därs. 1647, s. 227. —
OAKTANDES, förr äv. OAKTANDE, p. adj. (-ande 1645—1708. -andes 1618—1892. -andts 1589) [jfr t. unachtend]
1) med aktiv bet.
a) i satsförkortningar, liktydigt med: utan att akta på l. bry sig om l. ta hänsyn till l. utan att avseende fästes vid (ngn l. ngt); äv. liktydigt med: frånsett, bortsett från; äv. övergående i prepositionell anv.: trots, oaktat (se oaktat I b); numera bl. ngn gg (i ålderdomligt spr.) i uttr. det l. detta oaktandes, det l. detta oaktat. SthmStadsord. 1: 13 (1620). Emporagrius Oxenstierna 111 (1655). (De ha) tvänne resor sjelfve bytt sitt jern, oaktandes kronones tiondes erläggande. NoraskogArk. 4: 52 (1657). (Jag) förskaffade .. (rabarber) til Academie Trägården (i Uppsala); där han .. frodigt växer, oaktandes våra kalla vintrar. Linné Vg. 161 (1747). (Min husbonde yttrar sig ibland förståndigt) men det oaktandes står jag .. fast vid att han är galen. Lidforss DQ 2: 387 (1892). jfr dess-oaktande. särsk. (†)
α) (oaktandes) i ställning framför en allmän relativsats l. en indirekt frågesats: utan att bry sig om; utan att avseende fästes vid; oberoende av; oavsett; särsk. i sådana uttr. som oaktandes evad l. ehuru o. d., utan att avseende fästes vid l. oavsett vad l. huru osv., äv. (i uttr. oaktandes ehuru) övergående i bet.: ehuru, oaktat (se oaktat II 2 a); jfr oaktad, p. adj. 1 b α. OxBr. 12: 199 (1618). Därs. 3: 36 (1622: oagtandes ehvadh). (Lapparna) bekände sig att hafva .. sådana vidskepelser .. brukat, oaktandes ehuru de af presterskapet äro förmante .. vordne därmed att afstå. HT 1891, s. 224 (1687). VDAkt. 1697, nr 39 (1696: oachtandes om).
β) i uttr. oaktandes att l. det, inledande en bisats med mer l. mindre koncessiv bet.: utan hänsyn till att; utan att fästa avseende vid att; äv. övergående i bet.: trots att, ehuru, oaktat; jfr oaktat I b α. Berchelt PestOrs. E 8 a (1589). Sedan storma .. (sjörövarna) till medh sine Farkostar, oachtandes att the fåå hugg. Kiöping Resa 103 (1667). Finge die det ringaste mot mig, så hade jag hela pärlamentet på halsen, oagtandes at dät dem inte angår. Cavallin Herdam. 3: 347 (cit. fr. 1701). KKD 3: 11 (c. 1705: oachtandes det).
γ) i uttr. oaktandes att göra ngt, utan att fästa avseende vid att man gör ngt. Fienden .. högg sig .. oaktandes at förspilla folket .. igenom den 3:dje raden af Pallisaderna. HC11H 7: 133 (1676).
δ) i uttr. oaktandes till ngt, utan hänsyn till l. oberoende av ngt. Annerstedt UUH Bih. 2: 150 (i handl. fr. 1671).
ε) (oaktandes) i adverbiell anv.: utan att fästa avseende vid ngt, obekymrat. (Jag) lät .. gifwa immerfort Feüer .. på Fienden, .. men de oaktandes continuerade stadigt. HC11H 7: 128 (1676).
ζ) i konjunktionell anv.
α’) [jfr α] = oaktat II 1. (Vissa innehavare av stångjärnshamrar ha) antagit sådane (smeder) the hafwa kunnat få wid handen, .. oachtandes the bemälte (hammarsmeds-)Embete rätt hafwa lärt eller intet. Bergv. 1: 86 (1637).
β’) [jfr β] = oaktat II 2 a. GotlArk. 1931, s. 64 (1670). (Han har) låtit sig till Konung kröna, oachtandes then framledne Konungens Söner än i Lijfwe wore. Schouten Siam 59 (1675).
2) (†) med passiv l. gerundivisk bet.: som icke beaktas, oansenlig; jfr akta I 2, II 3. Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar, / Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma. Stiernhielm Herc. 465 (1658, 1668).
Spalt O 6 band 18, 1949