Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
Avledn.: oanskaffbarhet, r. l. f. (mera tillf.) —
OANSTÄNDELIG, adj.; adv. -en (Bergv. 1: 600 (1720), Ekblad 83 (1764)). [jfr t. unanständlich, ävensom anständeligen] (†) som icke anstår ngn l. motsvarar ngns ställning l. värdighet o. d.; otillbörlig l. ohövisk l. opassande; jfr oanständig 1, 2. HB 3: 179 (1688). Ekblad 83 (1764).
Spalt O 20 band 18, 1949