Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OBDUCENT ob1dusän4t l. -dɯ-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. obduzent; till OBDUCERA]
(i fackspr., i sht med.) person (läkare) som utför obduktion(er). SPF 1833, s. 455. SvStatskal. 1939, s. 382. —
Ssg (i fackspr.): OBDUCENT-BEFATTNING. PT 1908, nr 108 A, s. 3. —

 

Spalt O 40 band 18, 1949

Webbansvarig