Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OBEDJELIG l. OBEDELIG. (obede- 1749—1798. obedie- 1640—1700) [till bedja; jfr mnt. unbedelik, t. unerbittlich] (†) som icke låter beveka sig av böner, obeveklig; äv. (med sakligt huvudord): oavvändbar. Linc. Oo 4 b (1640; med sakligt huvudord). Så skön Sophie är, så obedelig och känslolös är hon för mig. Stridsberg Friman 42 (1798; klandrat i JournSvL 1798, s. 280). —
OBEDRAGELIG, se obedräglig. —
OBEDRAGEN, p. adj.1 (†) icke överklädd (med tyg o. d.); utan överdrag l. överklädsel; jfr bedraga, v.1 ArkliR 1562, avd. 12 (om skinnfäll). Roth Kägleh. 22 (i handl. fr. 1686; om stolar). —
OBEDRAGEN, p. adj.2 (numera bl. tillf.) icke bedragen (se bedraga, v.3 1); förr äv. i mer l. mindre klart verbal funktion (med agent). Rudbeckius Starcke B 6 b (1624). Den som icke förståår .. (lapparnas) Ränckier, kan knapt af them warda obedragen. Landsm. XVII. 1: 60 (1671). Glädjens sköna brand / I det obedragna hjertat glöder. Tegnér (WB) 1: 378 (1803). Sjelf obedragen af skenet, försmår han lika mycket allt lånadt prål, som (osv.). Wallin Rel. 3: 288 (1828, 1831). —
OBEDRÄGLIG, adj.; adv. -en (Lind (1738, 1749), Murberg FörslSAOB (1791)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Lindfors (1824)). (-draghe- 1587. -dräg- 1765—1848. -dräge- 1555—1805. -ligit, n. sg. 1556—1753) (†)
1) motsv. bedräglig 1: icke bedräglig, icke svekfull l. lögnaktig; som man kan lita på. Gudz sanna och obedrägheliga Ord. Falck Und. 134 b (1558). Phrygius HimLif. A 4 a (1615; om löfte). Lehnberg Pred. 1: 160 (c. 1800). Lindfors (1824).
2) motsv. bedräglig 2: som är vad det (osv.) förefaller l. ger sig ut för att vara, som motsvarar ngns förväntningar; säker, tillförlitlig. LPetri 2Post. 189 a (1555). Allehonde godt och obedrägeligit godtz, som ähr smör, trån, talgh, järn och annedt. G1R 26: 573 (1556). Atterbom PoesH 1: 21 (1848).
3) som icke låter bedra sig; jfr bedraga, v.3 1. Lind (1738, 1749). Weise 2: 157 (1771). Meurman (1847). —
OBEEDIGAD3~0200 (obee´digad Weste), p. adj.
1) (numera knappast br.) om person: icke edsvuren; jfr beediga 1 slutet. Jungberg (1873). Hammar (1936).
2) om uppgift, intyg o. d.: icke beedigad; jfr beediga 2 a. Murberg FörslSAOB (1791). —
OBEFALLD l. OBEFALLT l. OBEFALLAD, p. adj. (†)
1) icke överlämnad l. anförtrodd. Linc. Oo 2 b (1640). Hamb. (1700).
2) som icke fått befallning om ngt; utan (att ha fått) befallning; självmant; äv. (med sakligt huvudord): varom befallning icke givits, som icke ålagts ngn. (De) tagha sigh obefalte saker fore. LPetri Oec. 64 (1559). Obefallt jag sjunger ej heller. Adlerbeth Buc. 31 (1807). —
OBEFAREN, p. adj.
1) om farled (i sht till sjöss), stundom äv. om område o. d.: på (l. i) vilken ingen färdats, icke befaren; otrafikerad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr befara, v.2 I 1, 2. Bergman ÅmVetA 1778, s. 12 (bildl.). Obefaren Segelled. Murberg FörslSAOB (1791). Med trängtan vänder hon .. sina blickar mot en osynlig, obefaren andeverld. Wallin 1Pred. 2: 87 (c. 1830).
2) sjöt. om sjöman: icke befaren (se d. o. 2 a). Stiernman Com. 5: 124 (1690). Obefaren eldares (lön har höjts) från 65 till 70. PT 1914, nr 302, s. 2.

 

Spalt O 41 band 18, 1949

Webbansvarig