Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBORG l. OBORK l. OBÖRK, äv. OBORKOT, adj.
(†)
1) (oborg (-årg)) om väg, is- (täcke) o. d.: som befinner sig i dåligt skick, som icke l. blott med svårighet kan befaras, ofarbar. Wägarne Obårge; Nog Sniö i skogen. Broman Glys. 1: 364 (1716). Isarne aldeles obårge. Därs. 385 (1722).
2) (obörck) grov, oberedd, rå. Naturen förskaffer allenest bara Tyghet och obörcka ämpnen til allehanda Handtwärck. L. Paulinus Gothus MonPac. 764 (1628). Dens. ThesCat. 169 (1631).
Spalt O 109 band 18, 1949