| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OBOTAD, p. adj.
1) om (varelse med hänsyn till) sjukdom l. åkomma: icke botad; jfr bota 2. LPetri 2Post. 234 b (1555). Att jag, obotad, måste återvända hem. Pauli Ungd. 37 (1925).
2) (bygdemålsfärgat) icke lagad l. reparerad; jfr bota 3. Murenius AV 331 (1656). Obotad fiskeredskap, not, nät, ryssja. Murberg FörslSAOB (1791).
3) (†) om förseelse, synd o. d.: icke gottgjord l. sonad; för vilken man icke gjort bot; jfr bota 4 o. 5. PErici Musæus 1: 136 b (1582). Schmedeman Just. 334 (1664). —
OBOTFÄRDELIGEN l. OBOTFÄRDELIGA, adv. (-liga 1615. -ligen 1590—1714) (†) utan att (vilja) göra bot o. bättring, obotfärdigt. The som obootferdelighen synda. PPGothus Und. O 4 a (1590). Gezelius Spegel B 2 a (1714). —
OBOTFÄRDIG 3~020 (obotfä´rdig Weste). relig. om syndare: som icke gör l. vill göra bot o. bättring, förhärdad; äv. i utvidgad anv., om leverne: som visar en dylik sinnesriktning, syndfull. The äro hårdhiertadhe och obootferdighe. FörsprRom. Q 1 b (Bib. 1541; NT 1526: obotelighe). Wårt obotfärdiga lefwerne. Wallquist EcclSaml. 1—4: 195 (1711). Bannlysa är att utesluta en uppenbart obotfärdig syndare från Herrens nattvard. Kat. 1878, nr 248. särsk. i uttr. de obotfärdigas förhinder, se förhinder 2 b slutet.
OBOTLIG, adj.; adv. = (†, KKD 7: 156 (1707)), -a (†, Serenius Ff 1 b (1734, 1757)), -en (numera knappast br., Loenbom Stenbock 3: 130 (i handl. fr. 1712), Dalin (1853)), -it (†, HSH 9: 87 (c. 1800)), -t (Schönberg Bref 1: 111 (1772) osv.). (obot- 1629 osv. obote- (-oo-, -the-) 1521—1853. obott- 1707. obåte- 1614. -ligen (-gh-), adj. 1521—1603) [fsv. oboteliker] omöjlig (l. svår) att bota l. avhjälpa; oersättlig; ohjälplig. (Han) loot skinna .. suenska manna skeep oc godz, rikena tiill en obothelighen skadha. G1R 1: 27 (1521). Mädan bristen är eliest oboteligh, fordras nu att thala om Statens inkompster och uthgiffter. RARP V. 2: 20 (1655). Hennes hjerta var oboteligen förloradt, förr än hon trodde det vara i fara. Ekelund Fielding 72 (1765). Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet. Söderberg Gertr. 5 (1906). En obotlig envishet. Bergman Mark. 200 (1919). Det obotligt snälla ansiktet. Oljelund GrRidd. 203 (1926). särsk.
a) (numera föga br.) om konkret sak: som icke kan sättas i stånd (igen); omöjlig att laga l. reparera. Skeppet, huset, nätet är obotligt. Murberg FörslSAOB (1791). Balck Idr. 3: 23 (1888).
c) om sjukdom: som icke kan botas. Vara obotligt sjuk. En oboteligh siukdom. Gustaf II Adolf 217 (1625). Ett hem för obotligt sjuka kommer att öppnas i Uddevalla den 1 december. VL 1895, nr 216, s. 2. Holmgren ÖronSj. 78 (1925).
d) om person.
β) bildl., i sådana uttr. som en obotlig optimist, ungkarl, en person som framhärdar i att vara optimist osv. Rydberg Varia 126 (1894). En så obotlig optimist som hr Lindhagen. SvD(A) 1930, nr 251, s. 11.
γ) (†) obotfärdig. The äro hardhiertadhe och obotelighe. FörsprRom. 3 b (NT 1526; Bib. 1541: obootferdighe). L. Paulinus Gothus ThesCat. 238 (1631).
Avledn.: obotlighet, r. l. f. särsk. till c o. d α, i fråga om sjukdom. Serenius (1734; under incurableness). Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 199 (1879). —
OBOTSAM, adj. (†) om ont leverne: vari ngn är obotfärdig. Theras obootsamma onda leffuerne. FörsprSef. (Bib. 1541). Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). —
OBRODERLIG, adj.; adv. -a (†, Verelius Herv. 173 (1672)), -en (†, Murberg FörslSAOB (1791)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Österling). (-elig 1672. -erlig 1587 osv.) (i sht i poesi l. vitter stil) som icke har l. visar l. står i överensstämmelse med ett broderligt sinnelag. VgFmT II. 6—7: 116 (1587). Bröder äro dess (dvs. Europas) folk .. / .. fast nu den främste ibland dem, / Österländskt obroderlig, vill nertrycka de andra. Franzén Skald. 7: 164 (1820). Österling Fränd. 2: 31 (1916). —
Spalt O 109 band 18, 1949