Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OBSTRUKTIV, adj.; adv. -T.
Ordformer
(äv. -struct-)
Etymologi
[t. obstruktiv, eng. obstructive, fr. obstructif; bildat till p. pf.-stammen av lat. obstruere (se OBSTRUERA)]
(†) som värkar stoppande l. hindrande; som avser obstruktion. Gynther ConvHlex. (1847). Passivt motstånd och .. obstruktiv politik. Rydberg KultFörel. 3: 59 (1886). Ekbohrn (1904).

 

Spalt O 138 band 18, 1949

Webbansvarig