| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OCKSÅ ok4så l. -so, l. ok3~så2, äv. (arkaiserande, i sht i vers) okså4 (o`ckså el. också´ Weste; å`ckså o. åckså´Dalin; i vers ∪ — Asteropherus 13 (1609), Wirsén Dikt. 37 (1876); i vers — ∪ Arvidi 151 (1651), Wennerberg 1: 62 (1881)), adv.
anknytande ett led i framställningen till ett tidigare (stundom underförstått) led o. därvid betecknande att det senare ledet utgör ngt som ytterligare tillkommer (ss. ett sidoordnat l. i logiskt avseende underordnat tillägg) till det förra.
1) betecknande att förutom ngt som förut nämnts (l. underförstås) ngt ytterligare tillkommer (utan mera markerad bibet. av ngt slag): dessutom, därjämte, därtill, vidare, även; utan bestämd avgränsning från 2. (Tobias) bleeff fattigh, och mongom otäck, / wardt ock så blind. TobCom. A 3 b (1550). (Venus till Cupido:) Du äst min kraft, styrkia och så: / digh förvthan iagh inthz förmå. Asteropherus 13 (1609). Vid stängslet (till en stuga växte) vallmo, ringelblommor och rosor. Der stod också en apel. Rydberg Vigg 3 (1875). Kardinalen hade, utom älskvärdheten, också auktoriteten ..: han var påfvens högra hand. Söderhjelm ItRenäss. 243 (1907). Utombordsmotorerna — eller ”aktersmällorna”, som de också kallas —, ha (osv.). SvD(A) 1926, nr 192, s. 9. — särsk. (†) övergående i bet. av en samordnande konj. l. prep.: och dessutom, och vidare, och därjämte; samt; jämte; äv. skrivet ss. två ord (ock så, och så). Svart Gensw. F 2 b (1558: och så). O Segersälle Hielt .., / O Swea Rijkes Tröst .., / Mitt allernådigste Förswar och så Bijstand. Arvidi A 2 b (1651). Han wägen är och en rätt dör, / Sanningen också lifwet. Ps. 1695, 227: 3.
2) betecknande att ngt nytt tillkommer för vilket i ett l. annat avseende gäller detsamma som för ngt tidigare omnämnt (l. ngt underförstått): i likhet l. överensstämmelse med l. i samma mån som ngt förut nämnt, likaledes, likaså, sammaledes, även; jfr 1. All Konung Salomos dryckekar woro aff gull, och all käril vthi hwset aff Libanons skoogh woro ock så aff klart gull. 1Kon. 10: 21 (Bib. 1541). Huad en annan gör; thet låtz du och så göra. Stiernhielm Parn. 2: 8 (1651, 1668). Vänta jag (dvs. kolargossen) blir väl också karl, / Får en Fästemö efter mitt sinne. Geijer Skald. 152 (1815, 1835). Kain frambar af markens frukt en offergåfva åt Herren. Också Abel frambar sin gåfva. 1Mos. 4: 4 (öv. 1893). I detsamma uppenbarade sig en något äldre kusin till Hans .. och blef kär, också han. Hallström NNov. 12 (1912). En .. dam stod tätt inpå mig, med armarna halvt lyfta till en .. hälsning. .. I stället för att .. förklara misstaget lyfte också jag upp armarna. Dens. Händ. 8 (1927). — särsk. (i Finl.) pleonastiskt, i förb. lika .. som .. också. Han är lika gammal som jag också. Bergroth FinlSv. 146 (1917).
3) utmärkande ett senare led i en disjunktiv förb. l. uppräkning av två l. flera led angivande olika tänkbara möjligheter. Det kan hända att han (dvs. en flanerande officer) för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en förstulen nick. Strindberg NRik. 1 (1882). Det finns en gammal magisk hemlighet / om andarne och Salomos signet. / Det sägs, han tog en legion af dem / en vacker afton i Jerusalem, / kanhända var det också i Damasco. Fröding Guit. 132 (1891). — särsk. i förb. eller (..) också; numera nästan bl. inledande en fullständig sats (särsk. i förb. med ett föregående antingen). G1R 1: 85 (1523). (Undersökningarna avse vad) remarquabelt uthaf Antiquiteter kan finnas, dett ware sig uthj kyrckior, gamble klöster, Slott eller och så andre rumb och ställen. Schück VittA 1: 253 (i handl. fr. 1665). Hieltar / The ther förr hade wunnet i strijd eller åchså belägring. BrölBesw. 503 (c. 1670). På den släta isen skulle han inte kunna hålla sig kvar — antingen skulle sälen dra ned honom i vattnet eller också fick han släppa linan. Fridegård Fäd. 134 (1947). Stanna eller också ringer jag efter polisen. Ahlin EgSpis 182 (1948).
4) (utom i a, b numera bl. tillf.) betecknande att ngt nytt tillkommer som i förh. till ngt tidigare nämnt (l. underförstått) innebär en stegring i ett l. annat avseende l. det yttersta tänkbara fallet l. den sista tänkbara möjligheten; närmande sig bet.: till och med. En Theori finnes i sjelfva Pra(c)tiken den äfven också en Practicus sjelf ej har tid att påtänka(,) fatta och afmåla, och det är (osv.). CAEhrensvärd Brev 2: 211 (1798). En perla var hon (dvs. Lotta Svärd) på krigets stråt, / Och en äkta perla också. Runeberg 5: 23 (1860). Du har inte varit med på den tiden, då en lärare hade sexhundra om året och kofoderersättning. .. Varit utan rösträtt också. Olsson Nye 84 (1947); jfr 1. — särsk. med mer l. mindre framträdande koncessiv l. generaliserande bet., ofta med konstruktionsväxling (med omplacering av också).
a) (fullt br.) betecknande att ngt som utsäges äger sin giltighet äv. i föreliggande, jämförelsevis extrema fall, där man möjligen kunde ha anledning att vänta sig ngt annat: trots allt, i alla fall, ändå, dock.
α) i ett antal ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, t. ex. små smulor äro också bröd, små grytor ha också öron, blind höna finner också ett korn; jfr OCK, adv. 4 a. Intet svar är också et svar! Altén Fästm. 71 (1796).
β) (vard. o. i vitter stil) ironiskt l. föraktfullt (l. på annat sätt affektbetonat), för att beteckna ngt ss. olämpligt l. underligt l. obetydligt o. d.; särsk. för att beteckna att man använder en viss benämning på ngt som föga motsvarar (l. utgör en ren karikatyr av) vad som egentligen menas med benämningen; stundom närmande sig bet.: sannerligen (jfr 7). Calle. Också en poetisk kalender. Braun (1843; boktitel). Talgoxen? — Det var då också något att komma med! PT 1901, nr 41, s. 3. Det var också ett påhitt att vi skulle träffas här (där det är så olämpligt). Värnlund Sångare 13 (1933). Också en konstexpert. UNT 1943, nr 110, s. 8 (rubrik).
b) (fullt br.) i (ngn gg, i förb. också om, inledande) en hypotetisk koncessiv (stundom ofullständig) bisats, motsv. en bisats konstruerad med förb. även om, om (..) så, om (..) än. En systematisk Despot bör förbjuda all Snilleöfning; vore det också ej annat, än Charader och Anagrammer. Kellgren (SVS) 5: 605 (1792). Vana att beständigt befalla, ville .. (adelsmännen) ogerna lyda, om det också var konungen. Fryxell Ber. 2: 206 (1826). (Människa) är man inte, då man står i ledet, låt också vara bland underbefälet. Zilliacus Hågk. 144 (1899). (Den romerska kalenderns) månader och månadsbeteckningar voro fortfarande i bruk (under medeltiden) .., om också de latinska namnen ibland ersattes med inhemska. Nilsson FestdVard. 197 (1925). Också om det inte funnits någon pakt, skulle Frankrike enhälligt ha ställt sig på Polens sida. GHT 1939, nr 212, s. 3. Kaptenen om också ingen annan hade trott på historien. Wägner Vind. 64 (1947).
c) (numera föga br.) allmänt generaliserande, i vissa bisatser (inledda av t. ex. huru, vad, var, så): än. Så slug man också tror sig vara, / Likfullt man sig bedraga tör (vid valet av maka). Bellman Gell. 48 (1793). Saken har sina svårigheter, huru man också fattar henne. Tegnér (WB) 5: 521 (1825). Se der går en gesäll. .. Han känns igen på långt håll, hvad flagg han också går under. Jolin Barnhusb. 92 (1849). Du får inte bli förbluffad, hur han också gormar. Andersson Terentius 7 (1896).
5) anknytande ett led till ett föregående till vilket det står i ett visst, mer l. mindre markerat motsatsförhållande, närmande sig bet.: dock, däremot; numera bl. (tillf.) i satssammanhang som äv. på annat sätt anger l. antyder ett motsatsförhållande (t. ex. i sats inledd av men): å andra sidan (även); jfr OCK, adv. 5. Halshuggas kunna .. (rebellerna mot ”den allmänna bildningens heliga makt”) väl icke; ty dertill är deras förbrytelse af alltför andlig art; men att andligen decapitera dem är också endast att öfva rättvisa i mensklighetens namn. BEMalmström 7: 397 (1845). Ack, jag är en stackars okunnig varelse — och du är då också så välsignadt lärd! Lundquist Nepos 8 (1875); jfr 7. — särsk. (numera föga br.) i negerat uttr. som korresponderar med ett föregående negerat uttr., i förb. också icke, ej heller; jfr 3. Almqvist Fattigd. 43 (1838). Min tjänstgöring som konstituerad kopist var icke heller mycket ansträngande men också icke mycket instruktiv. De Geer Minn. 1: 74 (1892).
6) angivande l. antydande ett kausalt, instrumentalt l. konsekutivt samband med ngt i det föregående; jfr 7.
a) ss. bestämning till ett led som betecknar ngt som utgör en följd av l. följdföreteelse till ngt som nämnts i det föregående l. som antages vara förut bekant, närmande sig bet.: således, alltså, följaktligen; på grund därav, därför; äv.: tillika. OPetri Clost. B 2 b (1528). Der som alle andre tuistige saker .. kunne föreenees, då hoppes I att denne tollstridh ochså väll skall blifue bilagdh. AOxenstierna 2: 659 (1624). Han var ganska vänfast .., hvarföre han också mer och mer .. vann förtroende. Dalin Hist. III. 1: 396 (1761). Då de kristna prästerna äfven voro våra första lärare, så var det också från dem vi fingo (orden) skola och tafla, skrifva och bref. Schück o. Lundahl Lb. 1: 10 (1901). Men om Visby var rikt, så var det också ett lockande byte att erövra. Sandström NatArb. 1: 89 (1908). Det lilla är oftast också det förbisedda. PT 1912, nr 33 A, s. 3. — särsk. (†) i konditionalsats som anger en avsedd följd. Järnat Tyg icke therhoos (vid källors grävande) / Brukas, men kastas sijn koos, / Om ochså Watnet ther qwaar / Blifwa skal vthi förwaar. Arvidi 153 (1651).
b) ss. bestämning till ett led betecknande ngt som anger orsaken l. utgör förklaringen till ngt som nämnts l. antytts i det föregående. Men Ma Chere! Hvad tycker hon om min klädning? Sitter icke den charmant? Han är tillskuren i Paris också. Envallsson Kopparsl. 43 (1781). Han verkade säker som en järnbult, men så var han också ordförande i Hamnarbetarnas fackförening, sekreterare i Folkets hus’ parkstyrelse (m. m.). Sjödin StHjärt. 72 (1911). Fridegård Fäd. 101 (1947). — särsk. (†) i förb. med negation: (ej) heller, heller (aldrig). Schroderus Os. 1: 808 (1635). (Wallin) ansåg icke för synd, att spela ett litet parti kort med damerna, äfven sedan han blifvit prelat; som man vet, eftertraktade han också aldrig helgonglorian. Sturzen-Becker 1: 69 (1861).
7) med avbleknad kausal l. allmänt bekräftande innebörd, betecknande att ngt är i överensstämmelse med vad som förut nämnts l. vad man förut vet l. vad man kan vänta sig o. d.: då, ju; förresten; värkligen, faktiskt; jfr 4 a β. Strindberg RödaR 84 (1879). Och Rundqvist har redan lagt sig, nå det är på tiden också, och Carlsson kan vara trött. Dens. Hems. 15 (1887). Fru Brogren (rusar in). Så ja! Det var i sista sekunden! Brogren. Du kommer då också löpande som en gammal toka! Värnlund Sångare 153 (1933). — särsk.
a) ss. bestämning i en sats (särsk. relativsats) som (i mer l. mindre upprepande form) anger att ngt som (mera allmänt) omnämnts l. diskuterats i det föregående faktiskt inträffat l. är tillfället l. har genomförts l. beslutats o. d. i ett visst fall. Vid ärendets behandling föreslogs, att frågan skulle bordläggas i avvaktan på vidare utredning, vilket också blev mötets beslut. G1R 1: 126 (1523). Ther fore gåffuo the almenneliga Olaff Haraldson sådana rådh, at han skulle forlijka sich med konungenom i Swerige, och begiera hans dotter til hustru, huilket han ock så giorde. OPetri Kr. 48 (c. 1540). Den, som skulle styra utskottsvalen (på riddarhuset), måste äga stor taktisk skicklighet, och sådan blef också utvecklad. De Geer Minn. 1: 192 (1892). Dess bättre ägde ordningsmakten — vilket herr Malmros också påpekat — .. verksammare medel (än humorn) till sitt förfogande. Hellström Malmros 18 (1931).
b) i utrops- l. frågesats som anger l. antyder (den förmenta) orsaken l. förklaringen till l. följden av ngt som nämnts i det föregående (med nära anslutning till 6 a, b). Remmer Theat. 2: 105 (1815). Anna. .. Han är gramse på mig. Ingrid. Hvarför har du också alltid behandlat honom så stormodigt? Lundquist Vingåk. 11 (1877). Stackare vad du är svettig, sade hon och strök honom med förklät över hjässan. Varför ska du också gå utan mössa jämt om sommaren — solen som är så farlig för huvudet. Sjödin StHjärt. 22 (1911). Det finns tillräckligt med folk, som sitta inne och aldrig komma ut i landskapet. Hurdana bli’ de också? Surögda, lomhörda, stelbenta! Eklundh Folk 100 (1918).
c) (vard.) i bekräftande eder o. bedyranden o. d.; ngn gg i elliptiska (eufemistiska) uttr., i vilka svordomen är utelämnad. Det var då väl också — Vet du hvad? Michaelson Ungk. 141 (1892). Katten också, att jag ska tåla så litet! Rogberg Hustru 78 (1928). Tusan också. Trenter SomRop. 181 (1944). särsk. (i Finl.) i uttr. visst också, visst inte!; jfr OCK, adv. 7 c slutet. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 114 (1886).
Spalt O 190 band 18, 1949