Publicerad 1949   Lämna synpunkter
ODIÖS ωd1iø4s l. ω1– l. od1– l. å1-, förr äv. ODIOS, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(-eus 1633—1825. -os 1626—1633. -ös 1826 osv. -öss 1668)
Etymologi
[jfr d. odiøs, t. odios, odiös; av fr. odieux (f. odieuse), av lat. odiosus, resp. direkt av lat. odiosus, till odium, hat]
(i sht i skriftspr.) förhatlig; vidrig, olidlig; som väcker ovilja; motbjudande; om sak. RP 1: XVIII (1626). Och om icke vore odieust, kunne man väl framdraga exempel huru (osv.). Därs. 3: 244 (1633). Sistl. Thorsdag hade man här det odiösa skådespelet af en husvisitation. Snällp. 1848, nr 30, s. 2. Laurin 2Minn. 107 (1930).
Avledn.: ODIOSITET, f. [av t. odiosität; jfr fr. odiosité] (†) egenskapen att vara odiös, förhatlighet. Stiernman Riksd. 1521 (1664).

 

Spalt O 210 band 18, 1949

Webbansvarig