Publicerad 1949   Lämna synpunkter
ODÅGA ω3~då2ga, f.||ig.; best. -an; pl. -or (Murberg, osv.) ((†) -er HSH, Almqvist Törnr. 3: 152 (1850)).
Ordformer
(-og- 1791—1889. -ug- 1827—1872. -åg- c. 1800 osv.)
Etymologi
[bildat med O- 1 till DUGA (med den ä. biformen doga, dåga); jfr nor. udygja, odåga]
person som icke duger någonting till l. som icke vill uträtta ngt nyttigt arbete; odugling; numera i sht om lat o. hållningslös person (som gör ohägn l. väcker förargelse); ofta om halvvuxen pojke; särsk.: lymmel, slyngel. Murberg FörslSAOB (1791). (K. XI kunde) allrig .. lida odåger och dagdrifvare. HSH 9: 154 (c. 1800). En .. odåga till pojke. Hagberg Shaksp. 10: 100 (1850). De farligaste odågorna ä’ de som tro sig duga till något. Hedberg Odåga 16 (1867). Alving DamKlubb. 263 (1931).
Ssgr (tillf.): ODÅGE- l. ODÅGS-, äv. ODÅGA-KRÄK. (odågs-) om person: odugligt kräk, odåga. Svedelius Lif 47 (1887). —
-TID. (odåge-) Under hans värsta odågetid. Östergren (1933). —
-UPPSYN~02. (odåga-) Slapp odågauppsyn. Högberg Boltz. 151 (1920).

 

Spalt O 232 band 18, 1949

Webbansvarig