| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODÖR ωdö4r l. o- l. å-, l. -œ4r, r. l. f. (l. m.); best. -en, äv. -n; pl. -er.
1) lukt, doft; numera vanl. om dålig lukt, stank; i sht förr äv.: vällukt. AJourn. 1815, nr 33, s. 2. Odeur .. (dvs.) lukt; vällukt. Gynther ConvHlex. (1847). Tredje klass (på Japans järnvägar) är .. inte alltid att rekommendera, det finns för mycket odörer. Nyblom Österut 106 (1908). Speceriernas ljuvliga odörer. Lundgren GHusen 10 (1922). Löjtnanterna, inträdande på kaféet ..: — Fy fan sån odör! Engström Gubb. 6: 74 (1923). — särsk. mer l. mindre bildl. Nog tycks mig, att .. (pjäsen) har någon liten odeur af Sans-culotism. Kellgren Bref 95 (1793). Vilken odör av hyckleri .. hon alltid haft omkring sig. Björklund MånLund 183 (1931).
2) [jfr liknande anv. i fr.] (†) i uttr. ha odör att göra ngt, ha rykte att göra ngt. Tvänne ungkarlar .., hvilka ingendera i publiquen hafva särdeles god odeur att respectera oskulden. Kellgren (SVS) 6: 142 (1785).
Spalt O 236 band 18, 1949