| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) icke bestämd att snart dö, icke hemfallen åt döden; jfr feg 1; numera bl. (arkaiserande) i ordspråket ofeg man reser trygg genom land (numera vanl. uppfattat i bet. 2). Ofegh man färdas tryggeligha om landh. SvOrds. B 8 a (1604). Östergren (1933).
2) (föga br.) icke feg, orädd, oförfärad, oförskräckt; jfr feg 3. Lagerbring 1Hist. 1: 64 (1769). Dalin (1853).
OFEJAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke fejad, icke rengjord l. polerad l. uppsnyggad. Linc. (1640; under impolitus). Dalin (1853). —
OFEJDAD, p. adj. (†) icke ofredad l. angripen; oantastad. Om the moghe säker oc ofeydedhe. komma til sẏtt j gen. G1R 3: 145 (1526). Swedberg SabbRo Förmäle § 2 (1710). —
OFELAKTIG. (†) utan fel.
1) utan bristfällighet(er) l. fel (se d. o. I 2); i fullgott skick; sådan den bör vara; jfr felaktig 1. Gustaf II Adolf 230 (1617). Att Stångjärn kan på den ena kanten vara rödbräckt och på den andra godt och ofelaktigt. Rinman JärnH 1009 (1782). Murberg FörslSAOB (1791).
2) utan fel (se d. o. I 3) l. misstag; (fullt) riktig; jfr felaktig 2. Dalin Arg. 1: 252 (1733, 1754). En ofelaktig slutsats. Lehnberg Pred. 2: 313 (c. 1800).
3) om person: som icke begår l. begått l. gör l. gjort sig skyldig till fel (se d. o. I 3, 4) l. misstag; ofelbar; jfr felaktig 3. 2RARP 6: 68 (1731). Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: ofelaktighet, r. l. f. (†) tillstånd(et) l. egenskap(en) att vara utan fel. Juslenius 294 (1745). särsk.
1) till 1. Dalin Hist. 1: Föret. 8 (1747).
2) till 3. SvMerc. IV. 1: 50 (1758). Luther hade förnekat Påfvens ofelaktighet. Afzelius Sag. 6: 73 (1851). —
OFELANDE, p. adj. (†) icke bedräglig, osviklig. Effter Christi ofelande Lyffte. Phrygius HimLif. 131 (1615). Linc. (1640; under infallibilis).
Spalt O 260 band 18, 1949