| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFFENSIV of1ensi4v l. -än-, stundom -aŋ-, stundom 30~2 l. 40~1 (offensi´v Weste; åffännsi´v Dalin), adj.; adv. -T (SvMerc., osv.). Anm. Förr användes det lat. adverbet offensive. HSH 2: 81 (1629). Pfeiffer (1837). Trol. föreligger i uttr. agera offensivet (BtVLand 3: 96 (c. 1795)) en blandform, där det lat. adverbet försetts med den sv. adverbändelsen -t.
som har avseende på l. syftar till l. består i anfall, anfalls-; motsatt: defensiv; vanl. i fråga om krigföring l. diplomatiska aktioner. Gustaf II Adolf 530 (1629). (Kurfursten av Brandenburg har) admitterat fiendtlige Ministrer til desz hoff .. och .. genom offensive och defensive Alliancer förbundit sigh medh dem. Stiernman Riksd. 1297 (1658). Offensivt Krig får ej begynnas utan Riksens Ständers samtycke. PH 1: 15 (1742). (Det var år 1628) fråga om, huru vida kriget skall föras defensift i Tyskland och offensift i Preussen, eller tvärtom. Geijer SvFolkH 3: 171 (1836). Länge dröjde det emellertid ej, innan turkarne ånyo övergingo till offensiva metoder även inom Europa. Grimberg VärldH 7: 212 (1936). — särsk. (mindre br.) allmännare: aggressiv. (Voltaire) som med sit stora Snille .. så offensivt gäckat de uppenbarade sanningarne. SvMerc. IV. 1: 10 (1758). Inför .. (A. Oxenstiernas) offensiva öppenhet stod Winterfeld fullkomligt svarslös. HT 1918, s. 101.
-ANDA, r. l. f. håg l. benägenhet för offensiv krigföring; äv. allmännare: lust att anfalla l. gå bröstgänges till väga. IllMilRevy 1905, s. 57. Den växande offensivandan i Danmark kallade då (när Sten Sture 1496 vistades i Finl.) åter de oppositionella krafterna fram till handling (i unionsfrågan). SvRiksd. I. 1: 155 (1931). (Banérs) krigföring utmärktes av en vida oförvägnare offensivanda än Gustav Adolfs. Almquist VärldH 5: 137 (1933). —
-KRAFT. anfallskraft. Då motståndarens offensivkraft var uttömd. Mankell Fältsl. 309 (1858). Grimberg VärldH 3: 497 (1928). —
Spalt O 264 band 18, 1949