| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFREDLIG ω3~fre2dlig, förr äv. OFRIDLIG, adj. -are. adv. -T.
1) (numera bl. tillf., i sht i högre stil) om person l. djur l. sinnelag l. handling l. beteende l. yttrande o. d.: icke fredlig, som hyser resp. vittnar om l. präglas av benägenhet för strider l. våldsamhet l. tvister l. osämja o. d., krigisk, ofridsam; om person äv.: stridslysten; om mänskligt handlande äv.: som innebär övervåld l. ofredande l. en krigshandling o. d.; ss. adv. stundom: under strider l. tvister l. slitningar l. osämja. At så ofredeligh och bångsam, som han var, (förr än han vart Konungh) så fridsamlig och stilla hafver han regerat. LPetri Kr. 37 (1559). Ofredliga tänkesätt. 2SAH 5: 232 (1809). En hård och obillig mans bittra lynne och ofredliga uppförande. Franzén Pred. 4: 180 (1844). (De) dömdes att plikta .. 75 kr. för ofredlig framfart på allmän landsväg. GHT 1898, nr 4, s. 3. Ofredliga grannfolk. Nordenstreng Vik. 183 (1915).
2) (†) som utmärkes av (ofta rådande) fiendskap l. strid l. krig l. osäkra förhållanden; som sker (l. äger rum l. fullgöres o. d.) under fiendskap l. krig osv.; krigs-, strids-; särsk. i sådana uttr. som i l. uti l. vid ofredliga tider l. i ofredlig tid, i krigstider, under oroliga förhållanden. (Må konungen) bruke migh anthen vdi fridlige eller ofridlige tijder. BtFinlH 3: 300 (1554). 10 års fredliga eller 5 års ofredliga tienst (som soldat). Fennia XVI. 3: 63 (1761). 2SAH 3: 252 (1803). Högberg Vred. 2: 198 (1906). Anm. I följande språkprov torde snarast föreligga någon felskrivning. (Saltsjudaren Johan Turier) wille vplathe .. Kong:e M:tt vdi ofridelige tijdher tunnen för 9 {marker} ort(uge)r, och vdi feigdelige tijdher tunnen för 6 {marker} ort(uge)r. HH XIII. 1: 207 (1565). — särsk.
a) i n. sg. i vissa uttr. som beteckna att krig l. fejd l. osäkra förhållanden o. d. råda l. uppkomma. Så framt icke något ofredeligit mellan kommer. LMil. 1: 306 (1683). (Konung Olav fick från Norge höra) at thär war öfwer alt ofredligt. Peringskiöld Hkr. 1: 754 (1697). Där spordes ofredligt öster i Ule-dalen för röfvare. Högberg Vred. 3: 238 (1906).
b) i uttr. ofredlig fred, fred (l. frid) som är bl. skenbar l. av övergående art l. som icke skänker värkligt lugn o. d. Den ofredlige Prageske freden (1635). RARP 4: 233 (1649). Lucidor (SVS) 318 (1673).
3) (†) närmande sig bet.: fredlös; jfr FREDLIG 4. Tale .. ther så wdinnan att jngen aff them som thet opror förretagit haffuer fatig eller Rik Tienere swen eller Herre skall ofridlig kallas. G1R 6: 94 (1529).
4) (†) om samvete: som icke har frid l. lugn; jfr FREDLIG 3 b. Huilke thet nyfödda barnet icke anamma .. dragas medh theras ofridhliga samwetz gnagande matk. PErici Musæus 1: 74 b (1582).
1) (numera bl. tillf.) till 1: egenskapen att icke vara fredlig, stridslystnad, ofridsamhet. Lind (1749). Röjer sig, ibland Hans namns bekännare, en sådan ofredlighet i sinnet, .. då (osv.). Wallin 1Pred. 1: 248 (c. 1830). Dalin (1853; möjl. äv. till 2).
2) (†) till 2: förhållandet att fred l. lugn o. ordning icke råder l. att freden o. samhällslugnet o. d. brytas, krig, ofred; (samhälls)oro; äv.: stridshandling, våldshandling. Det förnämsta försvaret skulle vid infallande ofredelighet ankomma på en god armée. 2RA 3: 104 (1731). Celsius G1 2: 143 (1753; pl.). Invärtes ofredlighet. Hallenberg Hist. 2: 526 (1790). (Sv.) Ofredlighet .. (t.) Unruhe. SvTyHlex. (1851, 1872). särsk.
a) i uttr. belasta (ngn) med ofredlighet, anfalla (ngn), börja krig mot (ngn), bekriga (ngn). 2RA 3: 644 (1734).
b) i sådana uttr. som öva ofredlighet, begå en våldshandling l. stridshandlingar o. d. Imedlertid öfvades någon ofredlighet på Västra sidan af hans Rike. Dalin Hist. 2: 86 (1750).
Spalt O 324 band 18, 1949