| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OJÄVIG ω3~jä2vig, adj. -are. adv. -T.
1) i sht jur. motsv. JÄVIG 2: mot vilken (laga) jäv icke föreligger; äv. i utvidgad l. bildl. anv., övergående i bet.: opartisk; förr äv. i uttr. ojävig till (ett omdöme), kompetent l. i stånd till att utan partiskhet avge (ett omdöme). Ojäviga män, särsk (jur.) om förtroendemän som av enskilda personer anlitas ss. vittnen l. för vissa förrättningar o. d.; jfr GOD 2 c α. PH 8: 601 (1767). 2:ne ojävige vittnen. 3SAH LII. 2: 551 (1792). Atterbom Minnest. 2: 274 (1842: till). Ingen är ojäfvig domare öfver sina egna förtjenster. 2SAH 60: 80 (1883). Hernberg Rättsh. 580 (1922). särsk. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) om dom o. dyl. l. ss. adv.: som visar l. ger uttryck åt l. utmärkes av opartiskhet; förr äv. om fullmakt: varemot inga (lagliga) invändningar kunna göras, (lagligen) giltig. En ojäfvig fullmagt. Möller (1790). Döma ojefvigt. Murberg FörslSAOB (1791). En ojävig dom. Östergren (1933).
2) (numera bl. mera tillf.) i allmännare anv., med sakligt huvudord (l. ss. adv.): ojävaktig (se d. o. 3). AdP 1789, s. 280. Arfwidsson Oisian 2: 70 (1846; om bevis). Flere .. omständigheter ådagalägga alldeles ojäfvigt, att (osv.). Aurén Akc. 17 (1880).
Spalt O 509 band 18, 1949