| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) sjuklig; klen; svag. Een okarsk och siukligh Amma. Schroderus Modersch. 56 (1642). Weste (1807; vard.). särsk. bildl.: osund; jfr 2. 2VittAH 5: 213 (1790, 1796).
2) ful; vidrig; äcklig; smutsig, osnygg; äv.: ohyfsad, plump. Helsingius Aa 7 a (1587). Effter thet vthwertes anseende äre några .. wackre, andra okarske, (fwla). Schroderus Comenius 278 (1639). Alt det han talar, (är) gement och okarskt. Kling Spect. Bbb 2 a (1735). Af ohyra och annan otäckhet okarska slarfvor (dvs. trasor). Carleson ÅmVetA 1760, s. 15. Weste (1807; angivet ss. mindre br.).
Avledn.: okarskhet, r. l. f. (†)
2) till 2: osnygghet; äv. konkretare: smuts. Sahlstedt (1773). Weste (1807; konkretare; angivet ss. mindre br.). —
OKARTERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke karterad; särsk.
b) (numera knappast br.) om skriftlig handling: icke skriven på stämplat papper l. belagd med stämpelpapper l. stämpel. VDAkt. 1783, nr 341 (1780). LärovKomBet. 1884—85, 1: 286 (om förh. 1807). —
OKASTAD, p. adj. särsk. (i sht förr) om säd o. d.: icke rensad medelst kastning (se d. o. 1 b α). Okastad korn. JönkTb. 134 (1538). —
OKATOLSK, förr äv. OKATOLISK. (numera bl. mera tillf.) icke katolsk (se d. o. 2); som icke bekänner sig till katolicismen; särsk.: som saknar de för (den stränga l. typiska) katolicismen l. ett (strängt l. typiskt) katolskt land o. d. utmärkande egenskaperna. De ocatholska religionsförvanternas förtryck (i Ungern). LittT 1797, s. 160. Fries BotUtfl. 1: 20 (1843).
Spalt O 517 band 18, 1949