| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OKRAFTIG. [jfr mnt. unkreftich, t. unkräftig] (†) icke kraftig; svag. Linc. Mm 5 a (1640). Schultze Ordb. 2410 (c. 1755). särsk.
b) som icke har (avsedd l. tillräcklig) värkan; värkningslös; ineffektiv; onyttig; äv. i uttr. okraftig till ngt l. till att göra ngt, icke i stånd att åstadkomma ngt resp. att göra ngt. PErici Musæus 5: 46 b (1582: til). Brask Pufendorf Hist. 88 (1680: til at). En okrafftig och frucktlös muntelig Correction och åtvarning. Silvius Öfvercons. 91 (1726, 1730). Schultze Ordb. 2410 (c. 1755). särsk.: som saknar rättslig giltighet l. bindande rättskraft; ogiltig, kraftlös; äv.: osäker; äv. om skäl o. d.: som icke håller streck, otillräcklig. Therföre haffue wÿ sam[m]e testamente icke kunneth achte eller hålle för okraftigt eller ogiltt. 2SthmTb. 5: 186 (1576). Schroderus Os. 2: 583 (1635; om skäl). (Furstarna) tänckte ey .. vppå en sådan okrafftigh Leigd (medh mindre the blefwe bättre försäkrade) at försenda sijne Andelige til Mötet. Därs. III. 2: 18. Brask Pufendorf Hist. 30 (1680). —
OKRAFTLÖS. (†) icke ogiltig; i uttr. göra ngt okraftlöst, icke göra ngt kraftlöst l. ogiltigt. SvTr. V. 1: 15 (1575). —
OKRAVDELIGARE, adv. komp. (okrafd-) [till okravd (se okrävd)] (†) i uttr. bruka ngn okravdeligare, (kunna) begagna sig av ngns tjänster utan att behöva pocka därpå så mycket som förut. HSH 1: 26 (1527). —
OKRIGISK. icke krigisk l. krigsälskande; fredlig; stundom äv.: som icke kan utveckla kraft i krig, olämplig för krig; äv.: som icke gäller l. har avseende på krig. (G. III var ingen) feg, okrigisk Regent. SC 3: 125 (1822). (Kejsar Romanos) förde en okrigisk regering. Lönnberg Kåre 283 (1887). Min okrigiska sång. Janzon Prop. 3: 5 (1911). särsk. (numera bl. tillf.) om dräkt: icke avsedd för (användning i) krig; förr äv. om (död) kropp: som icke tillhör en krigare. Adlerbeth Æn. 39 (1804; om död kropp). En okrigisk dräkt. Bååth WagnerS 4: 151 (1908).
OKRINGGÅELIG3~0200, adj. (i skriftspr., mera tillf.) särsk. om problem o. d.: som icke kan kringgås (se kringgå 3 b), som man måste ta ställning till. Stridsberg Frihetsm. 95 (1914). —
OKRISTALLINISK. (i fackspr., mera tillf.) icke kristallinisk; amorf. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 286. —
OKRISTALLISERBAR3~01020 l. ~01002. (i fackspr., mera tillf.) som icke kan kristalliseras. Leufvenmark Vin. 1: 5 (1869). —
I. (numera bl. mera tillf.) i adjektivisk anv.
1) om religion l. lära o. d.: som icke utgör l. grundar sig på l. överensstämmer med kristendom(en). Ochristen Religion. UpfostrSTidn. 1784, s. 266. Att göra utvecklingsläran till .. en sorts okristen frälsningslära. Hedén 3: 34 (1918).
2) om person l. stat o. d.: som l. vars invånare icke bekänner (bekänna) sig till kristendomen; äv.: vars åskådning l. handlande o. d. icke överensstämmer med l. (helt) avviker från (rätta) kristna grundsatser l. tänkesätt o. d.: i sht förr stundom övergående i bet.: ogudaktig l. omänsklig o. d. All land kring om östrasiön woro ochristen, vndantaghandes Swerige och Danmark. OPetri Kr. 15 (c. 1540). Effter I .. så otilbörligen på Oss skelle, kallandes Oss en tyrann och en ochristen Konung. Tegel E14 310 (i handl. fr. 1568). Jag vågar påstå, att vår allmoge är i sitt åskådningssätt hittils i det hela okristen. Landsm. 6: cxciv (1888). särsk. (numera bl. tillf.): förkristen, hednisk; äv. i utvidgad anv., om tid. Berch PVetA 1753, s. 21. Röde Orm .. En berättelse från okristen tid. Bengtsson (1941; i boktitel).
3) allmännare, med sakligt huvudord: som icke står i samklang med l. lämpar sig för kristendomen; äv.: som icke användes av kristna människor; äv. (med känslobetoning) övergående i bet.: grotesk l. bisarr l. okristlig (se d. o. 3); i sht förr äv.: som icke anstår en kristen människa, klandervärd. Sådane oChristne och Lastwärde practiquer. HdlCollMed. 16/10 1735. Ett nytt bevis .. för Skulpturens ochristna natur, och christendomens sträfvande att (i stället) tillegna sig måleriet. Hammarsköld KonstH 165 (1817). (De talade) något obegripligt, okristet språk, som inte liknade nånting. Nordström Amer. 8 (1923).
II. (numera bl. ngn gg i ålderdomlig stil) i substantivisk anv.: person som icke bekänner sig till kristendomen; äv. om (kristen) person vars åskådning l. handlande icke överensstämmer med l. som avviker från (rätta) kristna grundsatser l. tänkesätt o. d.; i sht förr äv. övergående i bet.: ogudaktig människa. Genom många handa tungomål warda the ocristne vmwende till trona. Gl1Kor. 14: 22 (NT 1526). At the Christne så mykit ondt lijdha, ther the ochristne och ogudhachtige, haffuat alt effter theres eghen wilia. LPetri 2Post. 56 b (1555). Ochristens tro är allri go. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nyblæus Forskn. 2: 213 (1881). särsk.
a) om odöpt person; särsk. om odöpt barn; jfr hedning, sbst.2 2. Så lenge en är odöpt halles han icke för Christi ledhamoot, vtan räknas för en hedhen och ochristen. OPetri Sacr. A 1 b (1528). Lange Ödeb. 217 (1884); jfr I.
b) (i sht om ä. förh.) karakteriserande en person som har dåliga kunskaper i kristendom l. som under lång tid underlåtit att gå till nattvarden. Hwilke thenna Catechismi stycker icke lära wilia, them samma platt såsom ochristna ifrå the heligha Sacramentzens brwk bortwisa. Balck Musæus B 6 b (1596). Then som mootvilleligen sig, öfver Åhr och Dag, ifrån Herrans Nattvard håller, skal ansees och tiltalas som en O-christen. Kyrkol. 11: 2 (1686). Körner JurRådg. 492 (1888). —
OKRISTENDOM. [jfr okristen I 1] (†) om uppfattning l. lära o. d. som icke står i överensstämmelse med l. som avviker från kristendomen. Geijer I. 6: 173 (1839). SkandGazette 1862, sp. 441. —
Spalt O 530 band 18, 1949