Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OKULERA ok1ule4ra l. å1– l. ωk1– l. ω1-, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -NING (†, Rosensten Skog. 46 (1737)).
Ordformer
(förr äv. ocul-)
Etymologi
[jfr t. okulieren, fr. oculer; förkortning av INOKULERA]
1) trädg. (i syfte att åstadkomma förädling resp. förökning) överföra en okulage från ett träd (l. en buske) till ett annat (en annan), där den utvecklas till en gren med värdefullare egenskaper än trädet (busken) i övrigt; ngn gg oeg.: ympa; äv. bildl. Apricoser .. förökas allenast genom oculerande. Rålamb 14: 39 (1690). Sonesson HbTrädg. 208 (1926). — särsk.
a) tr.
α) med obj. betecknande det växtslag okulagen tillhör. Rålamb 14: 40 (1690). Okulering af mistel på (Nerium). SvSlöjdFT 1906, nr 4, s. 3.
β) med avs. på den växt (växtdel) dit okulagen flyttas; äv.: förädla gm okulering. Ahlich 142 (1722). Så snart Kärn-Stammarne .. blifvit så tjocka, som ungefär en vanlig gåspenna, så kan man oculera dem. Lundström Trädg. 135 (1831).
γ) (enst.) med avs. på den växtdel som förflyttas. Strindberg Hafsb. 104 (1890; i bild).
b) (†) i utvidgad anv., ss. vbalsbst. -ning: skott som framväxer efter okulering. Rosensten Skog. 46 (1737).
2) [sannol. bildl. anv. av 1] (enst., †) med avs. på en pärla som gm konst frambringas i en mussla: ge upphov till, frambringa. Linné Bref I. 1: 20 (1751).
Ssgr (till 1; trädg.): A: OKULER-KNIV. (-er- 1722 osv. -ers- 1754) [jfr t. okuliermesser] okuleringskniv. Ahlich 147 (1722). —
-KVIST. (-er- 1737—1756. -ers- 1754) okuleringskvist. Rosensten Skog. 45 (1737).
B: OKULERINGS-KNIV. kniv (av viss form) använd vid okulering. HbTrädg. 1: 58 (1872). —
-KVIST. (välbildad o. kraftig) kvist på vilken man tar okulager. HbTrädg. 1: 61 (1877).
C (†): OKULERS-KNIV, -KVIST, se A.

 

Spalt O 545 band 18, 1949

Webbansvarig