| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) som man icke kan känna till l. kunskapsmässigt behärska, som man icke kan erhålla kunskap om; jfr kännlig 1. (Författningarna ha) til en fast okiännelig myckenhet blifvit förökade. AktsamlKungsådreinst. 359 (1772). Ossian 1: 114 (1794).
2) omärklig; jfr kännlig 1. At (guld)-Gången smalnar af .., til dess den blir nästan okennlig och förlorar sig i skifern. VetAH 1745, s. 125.
3) som icke kan förnimmas med känseln, som man icke kan känna. Schultze Ordb. 2102 (c. 1755). Murberg FörslSAOB (1791).
4) oigenkännlig; som man icke kan identifiera. Browallius Holbg 36 (1744). At han .. kunde omskapa sit ansikte, så at han var okiännelig. Lagerbring Skr. 147 (1771). Dalin (1853).
5) som saknar känsel; känslolös, oemottaglig l. okänslig för retning. Thesse (munkar, som badade tillsammans med kvinnor) kallades Okänlige, såsom the ther icke förnummo någen Vpäggelse. Schroderus Os. 1: 859 (1635). Därs. 2: 475.
Spalt O 565 band 18, 1949