Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OLIVIN ωl1ivi4n l. ol1– l. ω1– l. å1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. o. fr. olivine; av t. olivin (först använt av den tyske mineralogen A. G. Werner 1790), bildat till t. olive l. lat. oliva (se OLIV) med syftning på mineralets olivgröna färg]
miner. olivgrönt, glasglänsande mineral (som utgöres av silikat av magnesium o. järn), peridot; äv. om enskilt stycke av ifrågavarande mineral; jfr KRYSOLIT. Retzius Min. 221 (1795). (Han) har analyserat Oliviner från Tyskland och Frankrike. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 225. Gertz o. Grönwall Min. 39 (1923).
Ssgr (miner.): OLIVIN-DIABAS. [jfr t. olivindiabas, eng. olivine-diabase] diabas innehållande olivin. GeolFF 1877, s. 415. —
-FELS. [jfr t. olivinfels] bärgart, huvudsakligen bestående av olivin; jfr -sten. GeolFF 1876, s. 58. —
-GABBRO. [jfr t. olivingabbro, eng. olivine-gabbro] gabbro innehållande olivin. GeolFF 1882, s. 375. —
-NORIT. [jfr t. olivinnorit] norit innehållande olivin. Fennia VIII. 3: 106 (1893). —
-STEN. [jfr t. olivingestein] bärgart, huvudsakligen l. nästan uteslutande bestående av olivin; äv. om enskilt stycke av ifrågavarande bärgart; i pl. best. äv. sammanfattande, om en grupp bärgarter i vilka olivinen ingår ss. en väsentlig beståndsdel (jfr peridotit). GeolFF 1875, s. 553. Svenonius Stenr. 155 (1888; sammanfattande). Ramsay GeolGr. 2: 138 (1913).

 

Spalt O 597 band 19, 1950

Webbansvarig