| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OLYCKLIG ω3~lyk2lig, stundom 040 (oly´cklig Weste), adj. -are. adv. = (†, BrölBesw. 442 (c. 1670)), -A (†, Linc. (1640; under improspere), Schultze Ordb. 2683 (c. 1755)), -AN (†, Messenius Blanck. 49 (1614)), -EN (†, Schroderus Comenius c 12 a (1639), Dalin (1853)), -T (Swedberg Ordab. (1722) osv.).
icke lycklig. — jfr HÖGST-OLYCKLIG.
1) om person (l. annan levande varelse).
a) som icke lyckas l. har framgång (i sitt förehavande), icke framgångsrik, utan framgång; som (vid visst framträdande) gör ett ogynnsamt intryck l. har ett mindre lämpligt sätt. Han var olycklig i allt som han företog sig. (Anders Celsius) skref en god latin och var ej olyckelig uti rimkonsten. Höpken 1: 216 (1745). Vid själfva föredragandet af sin motion säges Hammarsköld hafva varit särdeles olycklig. 3SAH 10: 195 (1895).
b) som hemsökes l. hemsökts av olycka (olyckor) l. lidanden; som befinner sig i svåra l. tryckande livsförhållanden l. i en svår o. obehaglig situation; som lider (svåra) själsliga kval, djupt otillfredsställd, osäll; äv. med försvagad bet.: illa till mods, betryckt. Vara l. känna sig olycklig över ngt l. över att osv., förr äv. vara olycklig att osv. Vara olycklig i sitt äktenskap. Sedan Jag blef Konung öfwer Swea och Götha landh / Så wardt Jag een arm och olyckelig man. PolitVis. 143 (i yttrande tillagt Karl Knutsson). Gilliare Kwaal .. af Lucidor Then Olyklige. Lucidor (SVS) 121 (1669; i titel på dikt). Skraggen är olyckelig, at kongen mins hans predikan för wäl, ock har om honom så widriga tanker. Hermelin BrBarck 3 (1702). Hon kände sig så olycklig, så ensam och öfvergifven. Carlén Repr. 134 (1839). Efter att under de första preståren ha varit olycklig öfver det kall omständigheterna påtvungit honom .., utvecklade han sig .. till en varm, hänförd kristen. Aspelin Stenbäck 219 (1900). Vanligen känner .. den fete sig mera olycklig över sin kroppsform än den magre gör. Bolin VFöda 368 (1934). — särsk.
α) i vissa mer l. mindre stående konstruktioner som uttrycka relationen mellan adjektivet o. den omständighet, händelse osv. som anses (komma att) innebära en olycka för ngn. Att jag så olyckeligen varet haffuer och E. N. icke heer konnat antreffa. OxBr. 11: 487 (1632); jfr β. ”Jag vore olycklig, om jag ej kunde musik” — sa’ positivspelaren. Holmström Sa’ han 50 (1876). (Flickan) förklarar att hon är olycklig, som ligger så länge. Wägner Norrt. 30 (1908); jfr γ. Han var snäll och foglig och arbetsam, men olycklig den som sökte spela översittare. Johansson SmedBrukspatr. 163 (1933).
β) i uttr. vara nog olycklig att osv., ha det så olyckligt ställt l. befinna sig i det olyckliga läget att osv. Jag .. var nog olycklig att ha en annan mening än de andra. Strindberg NRik. 80 (1882).
γ) i uttr. bli olycklig för ngn, komma illa ut för ngn (på grund av ngn förseelse o. d.), få uppsträckning av ngn. Wetterbergh GNord 54 (1862). (Klockan är) Half åtta! då blir jag alldeles olycklig för farbror och faster; jag hinner inte hem till qvällsmat. Benedictsson Peng. 17 (1885). Berndtson Länningh. 39 (1923).
δ) (mera tillf.) om kvinna: som råkat i olycka (se OLYCKA, sbst. 1 b β α’). (Flickan) berättade mig .. (i brevet), att hon genom min bekantskap blifvit olycklig, att följderna af vårt umgänge voro märkbare. Livijn 1: 304 (1822). En schersant hade gjort henne olycklig. Sonen .. blef sjöman. Engström Kryss 15 (1912).
ε) (†) om trupp: som befinner sig i beträngt läge. (År) 1703, då armeen wahr olyckelig i Systerbeck, blef iag comenderat .. att hålla fiendens armee an. HH XVIII. 3: 5 (1715).
ζ) (†) som lidit ekonomisk förlust. Om någon, som sitt hus försäkrar, är igenom eldsvåda olyckelig vorden. PH 3: 2308 (1746). Til de genom eldsvådor i Stockholm olyckeligas åter uprättelse. Därs. 5: 3091 (1756).
η) (†) förolyckad. Hülphers Norrl. 4: 171 (1779). Vid et byte av några (krut-)kaggar emel:n matroserna .. sprang et hus i förstaden i luften, hvarvid någre menniskor blefvo olyckeliga. HT 1916, s. 120 (1789).
ϑ) (ngt vard.) med försvagad bet.: som känner sig besvärad l. generad, förlägen, tafatt. Han är alltid olycklig i damsällskap. Ahlman (1872). Han var alltid olycklig på bjudningar. Siwertz JoDr. 30 (1928).
2) om föremål: som kommit att bli en olycka (för ngn); olycksalig (se d. o. 2). Den olyckelige och allt för diupa snöen och swåra wädret, hindrat wydare Desseiner. Lagerberg Dagb. 128 (1711). Hans Majestet hafver .. förordnat två prester, som skola fara .. (till Amerika), och .. hafva med sig ettusend exemplar af min olyckeliga psalmbok. Swedberg Lefv. 343 (1725, 1729). Nybyggarna ha .. ibland sina gräl med lapparna angående de olyckliga höhässjorna på myrängarna. Sandström NatArb. 2: 207 (1910).
3) om ngt abstrakt: som icke krönes l. krönts med framgång; som avlöper l. avlöpt illa; varmed avsedd värkan l. avsedda resultat icke uppnås l. uppnåtts; icke lyckad, misslyckad, förfelad, dålig, olämplig; som innebär l. medför(t) l. vållar (vållat) olycka (olyckor) l. olägenheter l. besvär l. obehag. Ha en olycklig hand (med ngt), jfr HAND 9 b. Hon har ett olyckligt sätt med barnen. Det har gått olyckligt för ngn, förr äv. gått ngn olyckligt. Ett olyckligt försök. Komma på den olyckliga idén att (osv.). Ett olyckligt misstag. En olycklig formulering. En olycklig omständighet. Saken fick en olycklig utgång. När dhett olyckelighe slaghett vidh Sarewitz Samitz scheddhe. OxBr. 5: 33 (1613). Olyckligen är thet gånget then förnämliga Konung och hans stalbröder. Verelius Gothr. 259 (1664). (Den preussiska drottningen) har ett så olyckligt målföre, att jag visst ej förstått ett ord om ej (osv.). JGOxenstierna Dagb. 136 (1770). En olycklig åderlåtning .. orsakade hans död. Landell Bligh 82 (1795). Det för Danmark så olyckliga kriget. De Geer Minn. 1: 271 (1892). Enligt medeltida uppfattning .. antydde (termerna komedi o. tragedi) att dikten slutade lyckligt eller olyckligt. Sylwan (o. Bing) 1: 98 (1910). I det yttre lider .. (byggnaden) av olyckliga proportioner. Munthe IslamK 197 (1929). — särsk.
a) om kärlek: dels (mera tillf.): som medför olycka (olyckor), dels (vanl.): som icke är besvarad (o. som därför gör olycklig); äv. bildl., särsk. (i sht skämts.) om kärlek till värksamhet o. d. för vilken man saknar tillräckliga förutsättningar. Han har en olycklig kärlek till fiolspelning. Ingeborgs och Hjalmar den Hugfulles olyckliga kärlek. Ekelund 1FädH 1: 16 (1829). (Om jag) är olycklig af olycklig kärlek. Hagberg Shaksp. 1: 54 (1847). (Carnegie) sade, att kejsar Wilhelm var olyckligt kär i allt engelskt. Hagberg VärldB 63 (1927). Bergman LBrenn. 149 (1928).
b) olycksalig; beklaglig; äv. med försvagad bet. Genom människoförståndets olyckliga förmåga och benägenhet at tilskapa ord som ingen ting betyda. Rosenstein PVetA 1789, s. 7. Jag har olyckligt lätt för att rodna, sade hon. Beskow AgnFolkvL 154 (1933).
c) ss. adv. i vissa numera obr. anv.
α) gm olyckshändelse. Spegel Dagb. 84 (1680). (Rusthållarna anhålla) at när Häst och Karl skulle olyckeligen afgå, eller förkomma, dem måtte lämnas tid, at innom 3. Månader .. en annan anskaffa. PH 2: 1305 (1736). Han omkom olyckligen på en sjöresa. Murberg FörslSAOB (1791).
β) ss. satsadverbial: olyckligtvis; beklagligen, tyvärr. (Vi) Bedje .. Ed. K. Maj:t behagade .. cooperera, at .. sjelfwa differencen, som imellan Rådet olyckeligen entstånden är, (må) så blifwa bilagd, at (osv.). HC11H 3: 54 (1670). Olyckligt har Sven Pettersson först hemligt dragit hennes sinne. VDAkt. 1783, nr 250.
4) olycksbådande; numera bl. i sådana uttr. som (ett) olyckligt förebud o. d.; jfr LYCKLIG 6 o. OLYCKS-FÖREBUD; förr äv. i uttr. en olycklig aning, en aning om olycka. Somlige (fåglar ansågos i heden tid) aldeles olyckelige: Såsom ufwen. Isogæus Segersk. 1095 (c. 1700). Nordforss (1805).
5) om tidpunkt: icke lycklig (se d. o. 7); urspr. i uttr. olycklig dag, om dag på vilken det enligt ä. föreställningar icke var lyckligt l. lämpligt att företaga vissa handlingar, olycksdag (se d. o. 1); numera särsk. i uttr. (en) olycklig stund, om tidpunkt som i ngt avseende icke kan anses vara lycklig l. lämplig. Du kommer i en olycklig stund. Olycklig dag. Lindahl o. Öhrling (1780). I en olycklig stund hafva .. (skaldekonsten o. musiken) brutit sin förening. Kellgren (SVS) 5: 27 (1785). Östergren (1933).
B: (3) OLYCKLIGT-VIS, adv. [jfr d. ulykkeligvis, t. unglücklicherweise] beklagligtvis, olyckligt l. beklagligt nog, till all olycka, tyvärr, dess värre; äv. i uttr. olyckligtvis för ngn. Laster, til hvilkas verkställande den lediga söndagsafton .. olyckligtvis plägar användas. PH 13: 468 (1786). Olyckligtvis äro .. (sakkunnigeutlåtandena) så ofta hvarannan motsatta. De Geer Minn. 2: 281 (1892). Olyckligtvis (för honom) var rummet redan upptaget. Östergren (1933).
OLYCKLING, m.||ig. (knappast br.) till 1 b: olycklig person. (Med en tillsats av melankoli blir finnens lynne) en svärmares eller en olycklings. SKN 1844, s. 316. Aronson FabValentin 71 (1929).
Spalt O 642 band 19, 1950