| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
1) till I 1, III 1: till förstärkning anbringa band av trä l. metall kring (ngt); vanl. med bestämning inledd av prep. med. PErici Musæus 3: 158 a (1582). (Bomullen) sammanpressas till stora balar, som ombandade med järn sändas i handeln. Elfving Kulturv. 153 (1895).
2) till III 7: på nytt banda (ngt), förse (laggkärl o. d.) med nya band. Kärlet är nyligen ombandadt. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1853). —
(I 12 g β) OMBEDJA, -an (†, VDAkt. 1700, nr 66, Ambrosiani DokumPprsbr. 88 (i handl. fr. 1726)), -else (†, Lind (1749; under ansprechung)). (om- 1555 osv. um- (vm-) 1559—1578) [fsv. umbidhia] bedja (ngn) om (ngt); jfr ombjuda.
1) (†) med enbart sakobj. Han .. fick thet han ombadh. LPetri 1Post. c 6 a (1555). Man bidade, ehuru med oro, hvad man helst önskade, hvad man ömmast ombad. Wallin 2Pred. 3: 148 (1836).
2) med både person- o. sakobj. (numera bl. en inf.); äv. (föga br.) i uttr. ombedd därom o. d. G1R 29: 351 (1559). Jagh ähr uthaff thesse breffdragare .. ombeden att (osv.). OxBr. 3: 12 (1613). De krigiska söner .. ombådo fadren det lågande svärdet. Elgström (o. Ingelgren) 243 (1810). De hade just blivit ombedda att spela Sjögrens violinsonat i e-moll. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 64 (1932). Därom ombedd har jag (osv.). Östergren (1933). —
(I 13) OMBEFALLA. (†) anförtro (ngn ett uppdrag o. d.). G1R 25: 321 (1555). Hesselius Zaletta 1 (1740). —
(I 12) OMBEFLITA. (†) refl.: vinnlägga sig om (ngt); bemöda sig l. sträva (att osv.). RA I. 4: 550 (1598). Alle skola sig ombeflijta, at komma så tijdigt tilstädes .., at (osv.). Kyrkol. 2: 5 (1686). SPF 1817, s. 26. —
(I 1) OMBEFLUTEN, p. adj. (†) kringfluten. Skytte Or. C 3 a (1604). Peloponnesus är itt Nääs, nästan ombeflutit. Schroderus Liv. 441 (1626). —
(I 1) OMBEGIVA. (†) i uttr. ombegivas l. vara ombegiven med ngt, omgivas av ngt, hava ngt runt omkring sig. Tempeus Messenius 107 (1612). Samma bärg är mehrendels medh tiock dimba och rägn ombegifven. HH XVIII. 4: 50 (1711). —
(I 1) OMBEGJORDA. (†) omgjorda; anträffat bl. i bildl. anv. Lät Tit starcka almachtz hegn Konungshuset ombegiorda. Kolmodin Rök. 110 (1728). Dens. QvSp. 2: 335 (1750). —
(I 1) OMBEGJUTEN, p. adj. (-guten) (†) kringfluten. Jordsens krets, hvar den är ombeguten / Af svalland’ Ocean. SColumbus Vitt. 102 (c. 1670).
Spalt O 714 band 19, 1950