| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OMISSKUNDSAMLIGEN l. OMISSKUNDSAMLIGA, adv. (omiskundsambliga 1521. omiskunsamligen 1681. omiskunsamblingen 1695) [fsv. omiskunsamlika; till misskundsamligen l. omisskundsam] (†) utan misskund; obarmhärtigt, grymt. G1R 1: 26 (1521). VRP 1695, s. 161. —
OMISSKÄNNBAR3~020, äv. ~002, adj. [jfr ä. t. unmisskennbar; till misskänna; jfr äv. t. unverkennbar] (numera föga br.) omisskännlig. Wikforss (1804; under unverkennbar). AB 1897, nr 237, s. 3. —
OMISSKÄNNLIG3~020, stundom 1040, l. OMISSKÄNNELIG3~0200, stundom 10400 (omisskä´nnelig Weste (i senare egenhändigt tillägg)), adj.; adv. -en (Hammarsköld SvVitt. 1: 254 (1818) osv.), -t. (-kännel- 1818 osv. -kännl- (-känl-) 1810 osv.) [jfr d. umiskendelig] (i sht i skriftspr.) som man icke kan ta miste på l. missuppfatta l. förväxla med ngt annat; om vars existens l. tillvaro man icke kan misstaga sig; oförtydbar; otvetydig. DA 1810, nr 12, s. 2. Nu ihågkom han, det hans son sedan födseln ägde ett omisskänligt märke på halsen. CFDahlgren 5: 231 (1833). Det låg ett omisskänneligt hot doldt i hans .. begäran. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXV (1899). (Nya Morgonbladets politiska färg) var omisskänneligt röd. Siwertz JoDr. 159 (1928).
OMISSLEDD3~02, p. adj. (numera knappast br.) som icke letts vilse l. på avvägar l. på villospår; oförvillad. AGSilverstolpe Språkl. 47 (1814). Atterbom PoesH 2: 3 (1848). —
OMISSTAGLIG 3~020, adj. [till miss-taga; jfr misstagelig, ävensom eng. unmistakable] (föga br.) som man icke kan misstaga sig på; omisskännlig. Cavallin Stevenson o. Osbourne 143 (1898). HågkLivsintr. 15: 46 (1934). —
OMISSTYDD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke missuppfattad l. förvrängd, riktig, rätt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Frey 1844, s. 396. —
OMISSTYDLIG. (-elig 1791—1874. -lig 1829—1861) (†) som icke kan misstydas; oförtydbar, omisskännlig. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). 1NJA 1874, s. 41. —
OMISSTÄNKLIG3~020, adj.; adv. -a (†, CivInstr. (: vmistenckelige)), -en (†, RARP 4: 420 (1650)). (o- 1650 osv. v- 1541. -tänkelig (-tenckelig) 1541—1650. -tänklig 1908 osv.) [fsv. omisthänkeliker; jfr d. (o. fd.) umistænkelig] (numera bl. tillf.) som icke kan misstänkas l. ge anledning till misstankar. CivInstr. 8 (1541). Ossiannilsson Barb. 278 (1908). —
OMISSTÄNKSAM 3~020 l. ~002. icke fallen för att hysa misstankar; stundom övergående i bet.: okritisk, godtrogen; äv.: som (i visst fall) icke hyser några misstankar (om fara o. d.), ”intet ont anande”; äv. i utvidgad anv., om blick l. handlingssätt o. d.: som visar l. ger uttryck åt dylik egenskap; ss. adv. äv.: utan betänkligheter. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Sakta och försiktigt smög han sig bakom den omisstänksamma hönans rygg. Topelius Sommarsjö 1: 58 (1897). En finne nyttjar omisstänksamt sådana imperfekt som ”jag slintade”. LoW Inl. 34 (1911). Rudebeck Wells HoopdrSem. 149 (1920; om blick). De ställen, där även den omisstänksammaste läsare måste tvivla på Welzls uppfattning. Wedin Rothstein Welzl 12 (1932).
OMISSTÄNKT3~02, p. adj. (o- 1528 osv. u- 1548) [fsv. omisthänkter]
1) som icke utsättes l. utsatts för misstankar; numera nästan bl. (mera tillf.) ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan att utsättas för misstankar. G1R 5: 29 (1528). Fatab. 1906, s. 120. särsk. (†) i rent adjektivisk anv.: icke ägnad att väcka misstankar; tillförlitlig; säker; som har gott anseende. RA I. 4: 289 (1598). (Luther har) någre reesor vppå en omisztänkt Ort tilbudit sigh at disputera. Schroderus Os. III. 1: 41 (1635). Flera i Tyskland varande omisstänckta Academier. VDAkt. 1789, nr 330.
OMISTANDE l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) OMISTANDES, p. adj. (-ande (-ende) 1594 osv. -andes (-endis) 1557—1933) [y. fsv. omistande (HBrask i HSH 16: 102 (1527: oomisthende))] (utom i a numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som man icke (utan stor skada) kan förlora l. avvara l. avstå från; oumbärlig; omistlig; stundom övergående i bet.: oersättlig; förr äv. i uttr. omistandes från l. utur ngt, oumbärlig l. oersättlig för ngt. G1R 27: 108 (1557). Wallius 2Likpr. 137 (1628: vthur). Tijden är ädel. .. (Dvs.) Han är omistandes. Grubb 798 (1665). VDAkt. 1679, nr 197 (: från). (K. XI) ville .. försvara de omistande landskap, som af naturen lågo Sverige till. Afzelius Sag. X. 1: 78 (1864). Östergren (1933). särsk.
a) (numera bl. i formen omistande) (förr) kam. om kronan tillhörig jordegendom l. ränta o. d.: som betraktades ss. oumbärlig för kronan o. icke fick avhändas l. bortförlänas; äv. om område l. plats: där kronans gods o. räntor icke fingo avhändas l. bortförlänas, förbjuden (se förbjuda 1 d η). Konungarnas och Cronones omistandes godz och inkompster. Stiernman Riksd. 1239 (1655). Gods på s. k. omistande orter. 2NF 22: 1149 (1915; om förh. 1655).
OMISTLIG3~20, stundom 040, l. (numera bl. ngn gg i ålderdomlig stil) OMISTELIG 3~200, äv. 0400 (omi´stelig Weste), adj.; adv. -a (†, Spegel GW 134 (1685)), -t. (-elig 1660—1933. -erlig 1725. -lig 1698 osv. — n. sg. -ligit (-liget) 1662—1749) [fsv. omisteliker (SpV 123)] (i sht i skriftspr.) som man icke (utan stor skada) kan förlora l. avvara l. avstå från; oumbärlig; stundom övergående dels i bet.: oersättlig, dels i bet.: oskattbar, av oskattbart värde, dels i bet.: som man icke kan l. får låta avhända sig, oavhändlig. HC11H 14: 13 (1660). Aldenstund Tobaket är en sådan wahra, at det icke medh rätta kan skattas för högh eller lågh omisteligit. Stiernman Com. 3: 106 (1662). Våra oumgängliga och omistliga Rättigheter. Boëthius Sedol. 132 (1782). Om historien gifver någon lärdom, så är det den, att bland menniskor är ingen omistlig. VL 1898, nr 72, s. 2. Omistliga skönhetsvärden. Laurin 3Minn. 477 (1931). särsk.
a) (†) i uttr. omistlig till ngt l. omistlig att göra ngt, oumbärlig för ngt l. för att göra ngt. Bergv. 1: 496 (1696: til). PH 5: 3397 (1752).
b) (förr) kam. = omistande a. Stiernman Riksd. 1958 (1686). Grimberg SvH 268 (1907; om förh. 1655). särsk. (†) i uttr. omistlig från ngt, som icke får avhändas ngt. 2RA 1: 449 (1723; efter handl. fr. 1647).
Avledn.: omistlighet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) ngn gg äv. konkretare, om ngt oumbärligt. Dalin Arg. 1: 151 (1733, 1754). AJourn. 1814, nr 187, s. 1 (konkretare). Känslan av frihetens omistlighet. SvD(B) 1944, nr 210, s. 4.
Spalt O 791 band 19, 1950