omni- | SAOB

Publicerad 1950

OMNI- om1ni-.

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. omni-; av lat. omni-, ssgsform av omnis, varje, all (jfr OMNES)]

i ssgr: all-.

Ssgr [med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. o. fr.]: OMNI-POTENS1004. [ytterst av senlat. omnipotentia] (i sht i fackspr.) allmakt, allsmäktighet. Pfeiffer (1837). Läran om statens omnipotens. NordT 1931, s. 383. —

-VOR -vå4r, adj. o. sbst. m.||ig. l. r.; ss. sbst. best. (tillf.) -en, äv. -n, pl. -er. [ytterst av lat. omnivorus, adj.; till vorare, sluka] i sht zool.

I. adj.: som lever av både vegetabilisk o. animalisk föda, allätande. Nilsson Fauna 1: 148 (1820).

II. sbst.: allätare. Nilsson Fauna II. 1: 187 (1858).

Spalt O 821 band 19, 1950

Webbansvarig