Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OMSTÄNDER, sbst.2, pl.
Ordformer
(om- c. 1535—1737. um- (vm-) 1553—1629. umb- (vmb-) 1540—1629. -stande 1629. -ständer (-sten-) c. 1535—1737)
Etymologi
[efter t. umstände, omständigheter, pl. till umstand, urspr.: förhållandet att stå omkring ngn l. ngt, sedermera omgivning, omständighet, vbalsbst. till umstehen (jfr OMSTÅ, v.1); jfr OMSTÄNDER, sbst.1, ävensom lat. circumstantia, eng. circumstance, fr. circonstance]
(†)
1) förhållanden (som ha med ngt att göra l. varunder ngn lever o. d.); omständigheter. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 139. (Det) förundrer oss icke lithet, att tu sampt Lasse Larssonn haffve icke bäter betencht alle umstender. G1R 26: 152 (1556). SthmStadsord. 1: 195 (1669). Icke eller tillåta mig mina närvarande omständer, at fördiupa mig vti en speculation, som fordrar en ömnig ro. Rydelius Förn. 408 (1737).
2) i uttr. utan omständer, utan omständigheter, utan vidare, bryskt. Men wår mening war så attu först skulle giordt något medel (dvs. jämkning) medh them .., och icke så plutzlige och vtan omstender begäret sådana sädh. G1R 14: 367 (1542).

 

Spalt O 872 band 19, 1950

Webbansvarig