| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (tillf. i vitter stil) som man icke kan komma nära l. fram till; oåtkomlig. Eröfra denna onalkbara höjden: / Vår Gudoms Borg. JGOxenstierna 4: 238 (1815). Östergren (1933).
2) (†) i uttr. onalkbar för ngt, som är otillgänglig för l. icke påvärkas av ngt. Onalkbar för min (dvs. fosterlandets) maning. Atterbom LÖ 2: 88 (1827, 1854). —
ONALKELIG3~200, äv. 0400 (i vers ∪ — ∪ — JGOxenstierna 4: 96 (1815)), l. ONALKLIG3~20, äv. 040, adj. (-elig 1807 osv. -lig c. 1835 osv.) [till nalka(s)] (tillf. i vitter stil, i sht i poesi) = onalkbar 1. Atterbom SDikt. 1: 159 (1807, 1837). Vetterlund SkuggSal 31 (1916). —
ONAMN. [fsv. onamn] (numera bl. ngn gg arkaiserande) okvädinsord, öknamn; jfr o- 2. (Han) fick heta een bleckbytta, mölnnare tuter, och flere sådane onampn. Svart G1 162 (1561). LoF 1873, s. 100.
ONAMNGIVEN3~020, p. adj. (tillf.) icke namngiven, anonym. Ullman Frök. 88 (1780). En onamngifven .. Skald. Tranér Anakr. 127 (1833). Ett från en .. onamngifven Svensk till .. Gjörwell stäldt bref. 2SAH 30: 141 (1857). särsk. (†) om bok l. brev o. d.: vars författare är okänd (till namnet), som saknar författarnamn. Atterbom PoesH 1: 109 (1848). —
ONAMNKUNNIG. (†) föga l. icke alls bekant l. känd; äv.: känd ss. otrevlig l. dålig o. d.; illa beryktad; jfr ofrejdad. Pestilentzier och andra onampnkunnogha siwkor. OPetri 2Post. 206 a (1530). Bedröfwelige och Onamnkunnige (tider). Brask Pufendorf Hist. 45 (1680). Den lilla onamkunniga Ön. Rudbeck Atl. 3: 436 (1698).
Spalt O 949 band 19, 1950