| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ONDSKA ωn3dska2 l. vanl. ωn3ska2, r. l. f.; best. -an; pl. (dels, föga br., i bet. 2, dels, †, i bet. 5 slutet, 6) -or (Ef. 6: 12 (NT 1526), Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 172, s. 4).
1) (†) egenskapen l. förhållandet att vara olycksbringande l. farlig o. d.; jfr OND 8 (e). Sådane aspecter, som öffuerens komma, medh .. (en viss) Planetz ondsko. Berchelt PestBeg. A 8 a (1588).
2) (numera föga br.) ngt som är skadligt l. olämpligt l. sorgligt l. smärtsamt; förr särsk. om sjuklig rubbning l. (kroppsligt) besvär; jfr OND 6, 11, 12. Månsson Ört. 344 (1628). At öpna Lefweren .. för alla förstopning och ondsko. Dens. Åderlåt. 136 (1642). (Att han) ligger i sängen, sjuk av en gastrisk ondska. SDS 1948, nr 233, s. 7 (i handl. fr. 1894). Det är icke gilleshumör alltid. Sorgligheter, ondskor — förr eller senare tränger det sig fram. Larsson Hemmab. 202 (1916; möjl. till 6). Tidens ondskor. Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 172, s. 4 (jfr 4).
3) egenskapen l. förhållandet att vilja göra sådant som är smärtsamt l. skadligt för andra l. bringar andra lidande, drift l. benägenhet att göra (andra) ont; (gemen) elakhet; förr äv.: hätskhet, fientlighet (jfr 7); jfr OND 17. G1R 1: 277 (1524). Der .. de Poler .. af högfärdh och ondsko, icke wille tillstädie en wenligh afhandlingh (osv.). RA II. 2: 112 (1617). Att .. (ryssen) skall .. hafwa een Envoyé till Danmarck afsendt, twifwelsuthan at styrckia dhet rijket i ondsko. RARP 8: 183 (1660). Den Gesäll, som af ondsko eller vrångt sinne .. slår (lärgossarna). PH 5: 3304 (1752). I Baldersmordet når Lokes ondska sin höjd. Wisén Oden 98 (1873). Lagerlöf Troll 2: 96 (1921). — särsk. (†) i vissa uttr.
b) draga l. bära ondska emot ngn, vara illvilligt l. fientligt inställd mot ngn, bära agg l. hat till ngn. RA I. 2: 134 (1565). Ekman Siönödzl. 56 (1680).
4) egenskapen l. förhållandet att vara moraliskt undermålig l. usel, orättfärdighet, moralisk uselhet, syndighet; äv.: synd; utom i bibliskt o. av bibeln påvärkat språk numera i sht övergående i 3; jfr OND 20 (21). Världens ondska. Hwar och en vthaff idher skall sigh omwenda frå sine ondzsko. Apg. 3: 26 (NT 1526). Om än ondskan smakar .. (den ogudaktige) wel. Job 20: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Om tu än twådde tigh medh lwt .. synes doch tijn ondska thes meer för migh. Jer. 2: 22 (Bib. 1541). Kan hända, att een eller flere uthaf .. luter ondsko misbruker Gudz heligha nampn. Lagförsl. 108 (c. 1609). Framhärdar .. (den sjuke syndaren) i ondskan, skall han Herrans Nattvard icke bekomma. Wallquist EcclSaml. 5—8: 369 (1679). Hellström Malmros 63 (1931). jfr (†): Våra egna gerningars godhet och ondska. Boëthius NatSedol. 43 (1782). — särsk. (†) övergående i bet.: vanartighet. Slafven blef .., för sin ondska, afstraffad med prygel. Thunberg Resa 3: 76 (1791; möjl. till 6).
5) (i högre stil) om orättfärdighet l. moralisk uselhet (jfr 4) resp. elakhet l. gemenhet (jfr 3) tänkt ss. en (personlig) makt l. ett väsen; äv. om sammanfattningen av de orättfärdiga l. moraliskt dåliga resp. elaka l. gemena människorna. Effter thet ondskan fåår offuerhandena, warder kerleken j mångom förkolnat. Mat. 24: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: laglösheten). Ondskan sätter sina redskap i rörelse. Ödmann StrFörs. II. 1: 139 (1803). Långbent ondska. Karlfeldt FridVis. 119 (1898). Ondskan väfde och spann i löndom. Hülphers Ångermanl. 20 (1900). Wulff Leopardi 120 (1913). — särsk. (†) i pl., om onda andar l. väsen. Andeligha oondzskor. Ef. 6: 12 (NT 1526; Bib. 1541: the onda Andar; Bib. 1917: ondskans andemakter). Med kroppar omklädda ondskor. Atterbom Siare 1: 155 (1841).
6) (†) om ond l. moraliskt usel l. orätt- (färdig) l. elak l. gemen handling l. om sammanfattningen av flera dylika handlingar; äv.: moraliskt dålig l. ond egenskap, ond begärelse, synd; särsk. i sådana uttr. som begå, föröva, göra ondska, begå en l. flera så beskaffade handlingar. Han moste döö för sina ondsko skul som han giordt haffuer. Hes. 18: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: det orätta som han gör). I fall at Giästgifwaren .. med swijk, tiufnad eller annan ondsko beträdes, då böte (osv.). Schmedeman Just. 378 (1664). Nu ändtlig drabbar tig then ondska tu begått. Kolmodin QvSp. 1: 690 (1732). Ondskors och falskheters tilltagande i Församlingen. Beurling NFörsRel. 1 (1832). Den som lidit ut för sina ondskor. Strindberg BlåBok 40 (1907).
7) (numera föga br.) vrede, ilska, förbittring, förargelse; jfr OND 22. Hoorn Jordg. 1: 88 (1697). Swärds bladet .. / Som Kongen med stor ondska / Swängde med båda händer. Peringskiöld Hkr. 1: 160 (1697). Jag blef så glad, att jag glömde all min ondska mot Ehrensvärd. Tersmeden Mem. 4: 185 (1763; jfr 3). Det kan en sten til ondska reta, / At troll vil också vitter heta. Lenngren (SVS) 1: 13 (1775). FörslInstrSabelf. 1890, s. 135. Östergren (1934). — särsk. i vissa uttr.
a) (numera knappast br.) göra ngt i (förr äv. i sin) ondska, förr äv. på ondska l. med en ondska, göra ngt i vredesmod l. förargelse l. av vrede (förr möjl. äv. avsky); förr äv. i ondskan, i förargelsen l. ilskan. När iag det (dvs. ditt svek) rätt weta feck, / Hur iag i Onska brände. Dahlstierna (SVS) 286 (c. 1696). (De) sättia .. (det motbjudande fatet) med en ondska ifrån sig. Hoorn Jordg. 1: 76 (1697). När skarper Nordan-Bläst .. / .. i sin ondska hwäser. Frese VerldslD 92 (1715, 1726; jfr 3). Fläckta på ondska (med en solfjäder). Kling Spect. Ee 2 b (1735). Som uti ondskan .. echapperat mig en expression om prins Karls expedition i Skåne (osv.). MoB 8: 111 (c. 1780). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Östergren (1934).
b) (†) vara i en sådan ondska emot ngn att (osv.), vara så förbittrad på ngn att (osv.); jfr 3. JGOxenstierna Dagb. 157 (1771).
d) (†) taga ngt till (ngn) ondska, bli ond för ngt, ta ngt illa upp. Män huad störst / .. Måst intet huad som aff migh döms / Till någon ondsko taas. Lucidor (SVS) 251 (1672). (Parterna göra) ofta .. origtiga utläggningar af .. (domarens) sofvande, tagandes det merendels till ondsko. Polyfem II. 45: 2 (1810; bet. oviss).
B (†): ONDSKA-FULL, se C.
C: ONDSKE-FULL. (ondsk- 1814—1815. ondska- 1620. ondske- 1586 osv. ondsko- 1541—1753) [fsv. ondsko fulder]
1) till 3: som är inriktad på att göra andra människor skada l. vålla lidande, som behärskas av nedriga l. gemena impulser, full av ondska, illvillig, elak; äv. med sakligt huvudord: som har avseende på l. vittnar om dylika egenskaper. Helsingius (1587). Att igenom ondskefulla menniskior åtskillige vanrykten om Secreta Utskottet skola utspridas. 2RARP 16: 293 (1747). Ondskefulla sarkasmer. Carlén Köpm. 1: 337 (1860). Högdahl Fleuron Kattung. 24 (1920; om glans hos ögon). jfr (närmande sig bet.: oförsonlig; †): (Om av tvenne tvistande den ene förgäves erbjuder vänskap, får han) Herrans Nattward .. begåå, men then mootwillige och ondskofulle skal tillbörligen straffas. KOF II. 2: 82 (c. 1655). särsk. (tillf.) bildl. I öster .. stod .. en ondskefull töckensky. TurÅ 1910, s. 356 (jfr ondska 1).
2) (†) till 4: i moraliskt avseende undermålig l. usel l. förkastlig; full (resp. präglad) av synd l. orättfärdighet, syndfull, syndig; dels om person, dels om sak l. förhållande (särsk. handling), dels ss. adv. Jes. 14: 20 (Bib. 1541). Vakta dig, att du icke .. ondskefullt sätter dig emot .. den Heliga Andas öfvertygelser. Schartau UtkPred. 58 (1824). De fleste människor vilja heldre anses för ondskefulla och skickliga, än för goda och enfaldiga. Höijer Thukyd. 1: 400 (1831).
Avledn.: ondskefullhet, r. l. f. till -full 1. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Hammarling Wodehouse BillErövr. 182 (1937). —
D (†): ONDSKO-FULL, se C.
Spalt O 977 band 19, 1950