| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ONÖDSAM, adj. [jfr ä. t. unnotsam, onödig] (†) onödig, överflödig. Iag (har) ehrachtadt onödsamt .. små felachtigheter .. efftertekna. Porath Pal. 3: E 2 b (1693). —
ONÖDTORFTELIG, adj.; adv. -en. (†) onödig, opåkallad; om fruktan: ogrundad; ss. adv.: i onödan, till ingen nytta. RA I. 1: 359 (1544; adv.). PErici Musæus 2: 353 a (1582; om fruktan). —
ONÖDTORFTIG. (-nöt- c. 1550) (†)
1) onödig, obehövlig, opåkallad, överflödig; som kan l. kunnat undvikas l. undvaras; som icke behöver l. behövt uppstå l. inträffa; äv.: onyttig, värdelös. G1R 15: 643 (1543). Onödtorftige ceremonier. RA I. 1: 590 (1549). PErici Musæus 3: Q 6 a (1582). Förachta Döpelsen, såsom onödtorfftigh .. til saligheten. Därs. 5: 234 a. Schroderus KonFörähr. 69 a (1606).
2) närmande sig bet.: överdådig. Somlige (ha sökt vinna rykte) genom onödtörfftige gästebudh. Phrygius Föret. 6 (1620). —
ONÖJAKTIG3~020. icke (helt) tillfredsställande l. nöjaktig; som icke kan godkännas; äv.: bristfällig; icke korrekt. Murberg FörslSAOB (1791). Han fick till formen mjuka men onöjaktiga svar. SvRiksd. I. 3: 49 (1933). De onöjaktiga paragraferna (i statuterna). 3SAH LII. 2: 187 (1941).
ONÖJD.
1) (dels i skriftspr., mera tillf., dels bygdemålsfärgat i vissa trakter) icke nöjd; otillfredsställd; missnöjd, missbelåten; dels i fråga om missnöje med ngn viss l. ngt visst, dels i fråga om otillfredsställdhet i allmänhet o. önskan om ändrade levnadsförhållanden l. nya upplevelser o. d.; särsk. i uttr. onöjd med ngn l. ngt, otillfredsställd l. missnöjd l. icke nöjd med ngn l. ngt. Visb. 3: 182 (1651). (De nöjeslystna äro ofta) trötte vid sig sielfva, onögde med andra. Hoffmann Förnöjs. Föret. 3 a (1752). Hans ständigt onöjda ande innebär .. en kraftig källa till utveckling. Kjellin Troili 1: 87 (1917). särsk. (†) i uttr. finna sig onöjd, låta (för)märka sig onöjd (emot ngt), vara missnöjd resp. visa missnöje (med ngt), visa sig onöjd emot ngt, visa missnöje med ngt. Så at .. (inga) dher emoot onögde .. sigh märcka låta. Siöart. 1685, art. 213. Den sig sedan funno onögd skulle sig hos Hans Maj:t angifva. HSH 37: 335 (1731). Nu hörer jag .. att de häremot .. visa sig onögde. Hjelt Medicinalv. 1: 418 (i handl. fr. 1768).
2) (enst., †) om samvaro: som präglas av kyla l. brist på sympati l. av ovänskap. Lider nu så tiden, och är deras samvist onögd. Björner Vols. 90 (1737; isl. orig.: faleg). —
ONÖJE. (†)
1) själstillstånd karakteriserat av oangenäma känslor; ngt (en handling l. en upplevelse o. d.) som åstadkommer ett dylikt själstillstånd; oangenäm l. otrevlig känsla, sorg, obehag. Warnmark Epigr. G 4 b (1688). Hwad behag el(le)r onöÿe han har. VDAkt. 1711, nr 369. Mitt löje hans onöje. Scherping Cober 2: 89 (1737). Hafva onöje af något. Murberg FörslSAOB (1791). (Kan) allt, som ger nöje eller onöje, sägas höra under smakens domsaga? Lidbeck Anm. 22 (1805). Därs. 340 (1826).
2) missnöje, missbelåtenhet; otillfredsställdhet; motvilja; särsk. i uttr. onöje för ngn, missnöje med l. motvilja mot ngn. Tyst onöje. Dahlstierna (SVS) 228 (c. 1696). I det man .. wjsar ett onöije och liksom leda för sin första herre. KKD 12: 443 (1712). VDAkt. 1715, nr 153. särsk. i uttr. vara ngn till onöje(s), misshaga ngn. Flere, som han är till misshag och onöje. HärnösDP 1694, s. 145. Atterbom Bref 167 (1825).
3) närmande sig bet.: osämja, ”fnurra på tråden”. Et missförstånd och onöje är kommit emellan tvenne trolåfvade Personer. VDAkt. 1723, nr 357. —
ONÖJSAM. (†)
1) om person: otillfredsställd, missbelåten; på dåligt humör, nedstämd; äv.: som icke låter sig nöja, oförnöjsam. Lind (1738). Meurman (1847).
2) icke tillräcklig; otillfredsställande; som icke bereder tillfredsställelse l. nöje; obehaglig; äv.: värkningslös, onyttig. LejonkDr. 101 (1689; om bevekande ord). Onögsam (obehagelig) ort. Lind (1749). Almqvist Fattigd. 6 (1838; om boklig lärdom m. m.).
Avledn.: onöjsamhet, r. l. f. (†)
1) till 1: missnöje, otillfredsställdhet. Miszförtroende och onögsamheet. Brask Pufendorf Hist. 325 (1680). Murberg FörslSAOB (1791).
ONÖTT, p. adj. [fsv. onötter]
2) som icke blivit nött; icke utsatt för nötning; jfr nöta, v.2 3. Et stycke onött Stål. Bruno Gumm. 166 (1762; möjl. till 1). Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
a) lant. motsv. nöta, v.2 3 c, om (klöver)-frö l. fröhylsor o. d.: som icke passerat ngn nötare (se d. o. 2). UtsädT 1896, s. 136. LAHT 1912, s. 383.
b) (tillf.) om sinnen o. d.: icke avtrubbad; jfr nöta, v.2 3 d. Barnets onötta sinnen. Hansson Kås. 15 (1897).
Spalt O 1004 band 19, 1950