| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORAKEL ωra4kel l. or-, n.; best. -klet; pl. = (Schroderus Comenius 646 (1639) osv.) l. -kler (Dalin Arg. 2: 35 (1734, 1754) osv.). Anm. Ordet förekommer äv. (numera bl. tillf. o. skämts.) i lat. form, förr äv. med lat. böjning. Ungius Alm. 8 (1644: oracula, pl.), Pleijel Herrnh. 7 (cit. fr. 1716: oraculum), Lindqvist Rim 1: 84 (1907: oraculum).
1) eg., enligt forngrekisk o. fornromersk tro: av en gudom givet (oklart l. flertydigt) råd l. svar (på fråga rörande framtiden l. mänskliga förhållanden o. d.), som förmedlades till mänskorna av en (i extas försatt) prästinna (l. präst) l. gm varsel i naturen; äv. (i sht rel.-hist. o. folklor.) i utvidgad anv., om likartade företeelser (varsel, spådomar o. d.) hos andra folk o. under senare tider. Schroderus Comenius 646 (1639). Themis, Rättvisans Gudinna, som ock gaf de första så kallade orakel eller gudasvar. Regnér Begr. 2: 148 (1813). Det märkliga, på hexameter affattade sibyllinska orakel, hvars bestämmelser Augustus lade till grund för (sekular-)festen. NordT 1896, s. 91. Söderblom ÖversRelH 85 (1912). Grimberg VärldH 1: 451 (1926). — särsk. (numera föga br.) bildl. o. i jämförelser; särsk. om vist l. auktoritativt yttrande l. råd l. svar, visdomsord; äv. om dunkelt l. mångtydigt yttrande osv. Hvart ord som kommer af hans munn uptages .. som et oracul. Lagerström Tart. 12 (1730). Det uslaste sladder ..: sådant .. tros som orakler. Kellgren (SVS) 5: 268 (1793). Tegnér Armfelt 3: 362 (1887). Östergren (1934).
2) eg.: helgad plats (helgedom) där gudarna enligt vissa fornfolks (i sht grekers o. romares) tro gåvo orakelsvar; äv. övergående i bet.: gudomlighet som gav orakelsvar; äv. (rel.-hist. o. folklor.) i utvidgad anv., om föremål o. d. som tilltros kunna lämna upplysning om framtiden l. råd rörande bästa tillvägagångssätt i kritiska situationer o. d. Isogæus Segersk. 1072 (c. 1700). Det rättaste .. är, at göra hvad Oraklet befalte Cicero nämligen: .. fölg jämt din egen naturel (osv.). Rydén Pontoppidan 139 (1766). Hvad .. oraklerna gåfvo för svar (till kung Krösus), det vet nu mera ingen att berätta. Carlstedt Her. 1: 48 (1832). Oraklet i Delphi. Bremer GVerld. 6: 163 (1862). Norskt bondfolk betraktar .. (härormen) som ett orakel. Hembygden(Hfors) 1916, s. 85. Ymer 1936, s. 38. — särsk. bildl., särsk. om person: vis rådgivare, (allmänt anlitad) auktoritet, allvetande person; ”profet”. Tala som et Orakel. Lagerström Gir. 32 (1731). (Leibniz) var på sin tid philosophiens orakel. Leopold 3: 2 (1802, 1816). (Kajsa Vargs kok-)bok (var) ett orakel för sin tid. Sturzen-Becker 2: 129 (1861). Tigerstedt MedUtv. 1: 109 (1923). (†) Emedlertid äro desse Lagkloke (dvs. de skickliga juristerna) i sin natur Statens förste Män. De äro Orakler af Rätt. Thorild (SVS) 2: 299 (1788). jfr SALONGS-, SMAK-ORAKEL.
(jfr 2 slutet) -BILD. (enst., †) vis, allvetande person, ”orakel”; jfr bild, sbst.1 4. Åh, ja, sade en annan, man skall see at .. (lilleputtarna) ha sina lärda Orakel-Bilder, och skrifva Böcker. Dalin Arg. 2: nr 22, s. 6 (1734; uppl. 1754: ha sina lärda Orakel). —
(1) -BLOMMA, r. l. f. (i vitter stil o. folklor., föga br.) om växt som gm viss behandling (t. ex. avrivande av blommans delar i viss ordning) enligt folktron anses kunna lämna svar på en fråga. Palmær Eldbr. 140 (1848; om prästkragen). Jändel Blomm. 100 (1937; om prästkragen). —
(1) -BOK; pl. -böcker. bok innehållande orakelsvar; äv. (mera tillf.) bildl., om bok vars innehåll okritiskt anammas ss. oomtvistlig sanning. Brask Pufendorf Hist. 392 (1680). Inom teologien rådde en massiv bokstavstro. Bibeln var orakelboken, vars ord var bokstavlig sanning. Andræ Söderbl. 96 (i handl. fr. c. 1920). —
(1) -DJUR. folklor. om djur av vars beteende o. d. man enligt folktron anses kunna utforska sanningen l. förutsäga framtida händelser o. d. Fornv. 1923, s. 50 (om nötboskap). Budk(Brage) 1926, s. 5 (om myror). —
(1; jfr 2) -GUD. (om forntida, i sht gr. förh.) gud som gav orakelsvar; gud som talade gm ett orakel. Andersson GrDram. 68 (1890, 1910; om Apollon). —
(jfr 2) -HELGEDOM~102, äv. ~200. (om forntida, i sht gr. förh.) helgedom vid vilken det fanns ett orakel. NoK 59: 55 (1926). —
(2) -KÄLLA. (i sht om forntida gr. förh.) källa med orakel; äv. folklor. i utvidgad anv. Våra orakelkällor, hvilka tros flöda rikligare mot stundande krig. VgFmT I. 6—7: 1 (1893). Rig 1937, s. 45. —
(jfr 2) -LUND. (om forngr. förh.) lund där det fanns ett orakel. Dodonas heliga orakel-lund. Bremer GVerld. 6: 108 (1862). —
-MÄSSIG.
1) (i sht i vitter stil) till 1, om yttrande o. d.: dunkel, oklar, gåtfull, mångtydig. Orakelmessiga ord. Topelius Fält. 4: 79 (1864). Nordström Kåt. 77 (1916).
2) (föga br.) till 2: gm sitt auktoritativa sätt påminnande om ett orakel. Heraklit hade slungat ut sina satser med en orakelmässig säkerhet. NoK 50: 37 (1925). —
(2) -ORD. ord l. yttrande av orakel, orakelsvar; i sht i pl.; äv. (i vitter stil) bildl.: auktoritativt l. dunkelt yttrande; visdomsord. Nybom SDikt. 2: 416 (1839, 1880; bildl.). NoK 110: 38 (1931). —
(2) -PRÄSTINNA. Ahlman (1872). Sibyllor var namnet på orakelprästinnor vid apollokulten i Syditalien. Söderblom ÖversRelH 59 (1912). —
(2) -SPRÅK. jfr -ord. Hasselroth Campe 125 (1794; bildl.). Från Korint skall Alexander hafva besökt Delfi för att erhålla ett orakelspråk. Boëthius HistLäsn. 1: 181 (1895). —
(1) -STIL. om den dunkla l. mångtydiga språkform i vilken orakelsvaren voro avfattade; äv. (föga br.) allmännare, i fråga om nutida förh., om dunkelt l. mångtydigt uttryckssätt. Andersson GrDram. 44 (1890, 1910). Den deklaration — i orakelstil —, som utrikesministern uppläste. Östergren (cit. fr. 1921). —
(2) -SVAR. svar givet av ett orakel. Wulf Köppen 2: 560 (1800). Almquist VärldH 1: 134 (1927). särsk. (i sht i vitter stil) bildl. o. i jämförelse. Leopold 6: 213 (c. 1785). För närvarande gälla i svenska historien Prof. Geijers ord såsom orakelsvar. Fryxell Arist. 1: 58 (1845). Hellström Storm 385 (1935). —
(1) -TON ~tω2n. (i vitter stil) bildl.: hemlighetsfull l. auktoritativ ton påminnande om tonen i ett orakelsvar. Den orakelton, hvarmed de uslaste paradoxer öfverallt utropas. JournSvL 1797, s. 267. Lundquist Jacobs Landb. 17 (1909). —
Spalt O 1069 band 19, 1950