| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORATORISK ω1ratω4risk l. ωr1-, adj.; adv. -T.
1) som har avseende på l. sammanhänger med l. är utmärkande för vältalighet, retorisk; vältalig; äv.: högtidlig; i sht om tal, framställning, stilart o. d., stundom om person l. folk; äv. övergående i l. närmande sig bet.: uppstyltad, högtravande, bombastisk, svulstig. Tå och Hr Richs-Cantzleren medh .. een oratorisch sermon remonstrerade sakens beskaffenhet. RARP 9: 155 (1664). (Författarens) penna är mägta oratorisk. SvMag. 1766, s. 905. Den oratoriska stilen. PH 12: 246 (1781). Oratorisk grannlåt. Tegnér (WB) 3: 181 (1818). Laurin 2Minn. 480 (1930). — särsk.
a) språkv. o. estet. i uttr. oratorisk fråga, retorisk figur bestående av en i frågeform avfattad framställning som icke avser att framkalla ngt svar, retorisk fråga. Sundén o. Modin Stil. 28 (1871). Noreen VS 5: 129 (1906).
b) (numera knappast br.) språkv. i uttr. oratorisk accent l. betoning, satsaccent, logisk accent; jfr MENINGS-ACCENT. Lyceum 2: 116 (1811). Enberg SvSpr. 402 (1836). Sundén (1887). särsk. (†) mus. om ett starkare framhävande av vissa toner l. ackord. De oratoriske och patetiske accenterne uti Sången. Mecklin BegTonk. 49 (1802). BonnierKL 1: 40 (1922).
2) (numera föga br.) mus. med anslutning till ORATORIUM 2: som har avseende på l. tillhör l. liknar ett oratorium. Polyfem IV. 18: 1 (1811). (Händels) oratoriska mästerverk: Messias. Möller LbMus. 48 (1880). NoK 124: 67 (1935).
Spalt O 1079 band 19, 1950