Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORFISK or4fisk, adj.; förr äv. ORFEISK, adj.
Ordformer
(förr äv. -ph-. -eisk 1801—1889. -isk 1748 osv.)
Etymologi
[jfr t. orphisch, eng. orphic, orphean, fr. orphique; av lat. orphicus, gr. ὀρφικός resp. lat. orpheus, gr. ὀρφεῖος, till lat. Orpheus, gr. Ὀρφεύς, en ryktbar trakisk sångare, vars sång o. spel enligt myten hade en underbar makt o. som i senare tid uppfattades ss. en lärare av hemlig vishet o. ss. upphovsman till orfismen]
som har avseende på l. härrör från Orfeus; som liknar vad man tror sig veta om Orfeus l. den konst o. den lära som tillskrivits honom.
a) med särskild tanke på Orfeus’ underbara sång o. musik, om sång l. musik: som anses likna denna, hänförande o. melodisk, tjusande, ”mäktig”. Ty mägtig, som en Orfisk lyra, / Är rösten af ett nit, som lågar för sitt land. Franzén Skald. 2: 272 (1800, 1828). Madame Schröders orpheiska stämma, som hos sjelfva villdjuren väcker himmelska känslor. Atterbom Minn. 554 (1819). Orfisk musik. Fogelqvist Sång. 22 (1915).
b) (numera knappast br.) med särskild tanke på den poesi som tillskrevs Orfeus o. den starka inspiration varav den ansågs buren: hänryckt, svärmisk. (Bellmans) orphiskt hänryckta sinne. Hammarsköld SvVitt. 2: 34 (1819). De genuinaste af Th(orild)s skaldestycken äro, till sitt tycke, orphiska, bakchantiska. BL 18: 223 (1850).
c) rel.-hist. med särskild tanke på Orfeus ss. vishetslärare o. religiös mystiker. De orfiska mysterierna. Den gamla Orphiska läran. Lagerbring HistLit. 161 (1748). Pythagoras, det orfiska livets förste av oss kände autentiske predikant. Söderblom UrRelH 212 (1915). —

 

Spalt O 1230 band 19, 1950

Webbansvarig