| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORIKTIG ω3~rik2tig, adj. -are. adv -T.
1) om (ngn l.) ngt som i och för sig icke behöver vara dålig(t) resp. bristfälligt, men som i förevarande fall icke är lämplig(t) resp. ändamålsenligt l. gott: som är en annan än den rätta l. bestämda l. avsedda; olämplig, icke passande, orätt (se ORÄTT, adj. 1); äv.: ”fel”; felaktigt vald; i sht med anslutning till 4. Hans experiment misslyckades på grund av att han valt oriktig metod. Börja med origtig fot. Berndtson (1880). Huru .. (vårdslösa barn) alltid lägga sina tillhörigheter på oriktiga ställen. GHT 1896, nr 300 C, s. 1. (Vid rättelser i korrektur) iakttages: Om en oriktig bokstav förekommer, överstrykes den (osv.). Elge BoktrK 49 (1915). Östergren (1934). — särsk. (†) bildl., i uttr. räcka en oriktig hand, ge en icke ändamålsenlig hjälp. (Prästen) kallas till sjuksängar, som äro hans pröfvosten. Olycklig han, om han der står rådlös, eller räcker en origtig hand. Ödmann AnvSkrift. 62 (1822).
2) (†) i dåligt l. onöjaktigt skick; undermålig (på grund av att ngt fattas); äv.: felaktigt gjord; äv. allmännare: behäftad med brist(er); som icke är som det (l. han) skall l. borde vara; äv.: i oordning; präglad av oreda, ”på tok” (jfr ORIKTIGHET 1 a). Så är doch Jn stitutionen j .. Skolerne så orichtigh och elak, att ingen där kan komma till någon erudition. Thyselius HdlLärov. 1: 2 (1620). Boogården, hwilken deels förfallen war, deels orichtig, så att den een(a) länken ståår mycket uth, den andra mycket in. HärnösDP 1663, s. 57. Är till exempel tersen (hos den nygjutna kyrkklockan) för djup eller för hög, så säger man, att klockan är ”oriktig”. PT 1897, nr 247 A, s. 3. — särsk.
a) om vara: av dålig kvalitet, underhaltig; jfr d. Köparen (må äga) frihet, at för dylik oriktig vara hålla sig til Sälljaren. PH 5: 3618 (1754).
b) om post(gång); särsk. närmande sig bet.: oregelbunden. CivInstr. 460 (1669). Dhen oriktiga påsten har förorsakat stor långsamheet medh brefven. Carl XII Bref 58 (1702).
d) övergående i bet.: som icke är vad det utges för att vara (jfr a); oäkta, falsk; jfr 7. Serenius (1734; under bastard). Underslef, som med oriktige Tenn-arbetens tilverkande kunde förelöpa. Swab PVetA 1761, s. 9.
e) om brud: som icke är jungfru. Den krona som blifvit nyttjad af en origtig brud, bör af ingen annan bäras förrän hon (dvs. kronan) blifvit botad. Rääf Ydre 1: 114 (1856).
f) om fordran o. d.: osäker; jfr 6. Schmedeman Just. 596 (1669). Alla kyrckans nu befindteliga richtiga och orichtiga skuldfordringar. VDAkt. 1726, nr 562.
g) i utvidgad anv.: olämplig l. omöjlig (att behandla på visst sätt). En Svart hiälmet tiur i 2dra åhret oricktig at skiära. ÅgerupArk. Bouppt. 1753.
h) ss. adv. KKD 12: 277 (1705). (Prästernas okunnighet) gör, att sakerna gå så oriktigt och slätt. Eneman Resa 2: 237 (1712).
3) (†) handarb. ss. adv., i fråga om stickning: avigt. Tredje hvarfvet börjas med att sticka första maskan oriktigt. SthmModeJ 1850, s. 39.
4) med sakligt huvudord: som innehåller (ngt) fel; behäftad med misstag l. dyl.; icke överensstämmande med värkliga förhållandet l. med sanningen; felaktig (se d. o. 2); stundom närmande sig l. övergående i bet.: grundlös, ohållbar; obefogad; äv.: stridande mot vad som är föreskrivet l. överenskommet l. vedertaget; regelvidrig; inkorrekt. Påståendet är alldeles oriktigt. Generalen vilseleddes av oriktiga rapporter. Brobyggandet misslyckades på grund av att beräkningar och ritningar voro oriktiga. Summeringen på notan är oriktig. Lämna oriktiga uppgifter. Nästan hela plutonen utförde gevärsföringarna oriktigt. Spegel SalWijsh. 25 (1711). Slutsatsen .. är aldeles oriktig. Bælter Christen 49 (1743, 1748). Denna öfversättning är origtig. Agardh ThSkr. 1: 29 (1842, 1855). En oriktig dom. Kallenberg CivPr. 1: 1043 (1924). En fullständigt oriktig uppfattning om förhållandena i ett ordnat samhälle. Hellström Malmros 95 (1931). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. minnas oriktigt, minnas fel, missminna sig. Om vi icke minnas oriktigt, var (osv.). Samtiden 1874, s. 87.
b) (föga br.) i uttr. klockan går oriktigt, klockan går fel. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1934).
5) (†) om person: som har felaktiga l. otillåtna åsikter o. d., kättersk. (Henrik VIII i England) war vthi Religions Sakerna orichtigh. Schroderus Os. III. 1: 225 (1635). Christopher Schultejus .. som .. spordes wara orichtig i religionen (dvs. pietist). Annerstedt UUH Bih. 3: 105 (i handl. fr. 1706).
6) (†) om person: försumlig; vårdslös; pliktförgäten; stundom svårt att skilja från 7. Schroderus Albert. 2: 49 (1638). En anseenlig summa spannemåhl .. blifwer inneståendes genom orichtige Häradsfogders .. försummelse. Schück VittA 2: 213 (i handl. fr. 1686). CivInstr. 157 (1720). — särsk. [jfr t. ein unrichtiger (be)zahler] i fråga om fullgörandet av ekonomiska förpliktelser; särsk.: som icke gör rätt för sig; som icke betalar vad han är skyldig; jfr 7. ConsAcAboP 4: 385 (1677). Möllnaren som är skiyldig till Hospitalet öfwer Ottatijo D(ale)r Silf(ve)r M(yn)t een orichtig karl, som ännu inthet will giöra rätt. VDAkt. 1679, nr 203. Möller (1790, 1807).
7) (†) dels om person: som handlar orätt l. lagstridigt, oredlig, fallen för bedrägeri, falsk, ohederlig; dels om handling o. d.: orätt, ohederlig, otillåten; dels om sinnelag l. läggning: ohederlig, oredlig osv. De refvor, som .. (akademiens) Ærarium (dvs. kassa) fått af oriktiga förvaltare. Atterbom Minnest. 1: 28 (cit. fr. c. 1660; möjl. till 6). Wore någon så oricktig att han wille undandölja (osv.). Stiernman Com. 5: 778 (1699). Här fick man nu fullkomligen röna Cardinalens oricktiga sinne. Nordberg C12 1: 499 (1740). Jag kan icke uppsåtligt göra mig skyldig till en oriktig handling! Carlén Repr. 208 (1839).
1) (†) till 2; särsk.: dåligt l. undermåligt l. ofullbordat skick; bristfällighet. Störste delen (av gästgivargårdarna) är ännu i orichtighet. RARP 4: 595 (1651). HH XVIII. 2: 5 (1679). särsk.
a) oreda, oordning, villervalla; äv. om viss detalj l. punkt l. enskildhet o. d. som präglas av oklarhet l. oreda l. där vissa förhållanden äro oreglerade o. d.; äv. om egenskapen l. förhållandet att vara på detta sätt oklar l. oreglerad l. i oreda. Chesnecopherus Skäl Dd 1 b (1607). Eff(te)r wij befinner stor oriktighet uthi det gamle Cronans Cantzelie med Rijkzens handlingar. Schück VittA 1: 118 (i handl. fr. 1609). Efter att ennu någon orichtigheet finnes uti våre hustrurs arf .. (vill jag träffa min svåger) so att vij åm eett och annat eett richtigt aftaal medh hvarandra taga kunde. OxBr. 8: 187 (1647). Efter som .. all irring och oriktighet imellan Förläggarne, Mästarne och Arbets-Folket warder betagen (gm en viss kunglig förordning) .. och hwar och en af dem til sin plikt och skyldighet anwist. HC11H 4: 27 (1697). (Lat.) confusio, (sv.) oricktighet. Dähnert 245 (1746).
2) [utvecklat ur 1] (†) i fråga om ekonomiskt trångmål l. skuld o. d., i uttr. i oriktighet (jfr 4).
a) i ekonomiskt trångmål, i skuld, skuldsatt; möjl. äv.: i förvirrade l. tilltrasslade ekonomiska förhållanden (jfr 1). SynodA 1: 108 (1660). Wexsiö Hospital, som wedh min ankompst iagh fann vthj temmelig orichtigheet och gieldh. HSH 31: 196 (1664).
3) till 4: egenskapen l. förhållandet att vara behäftad med felaktigheter l. misstag l. att avvika från värkliga förhållandet l. sanningen l. från vad som är föreskrivet o. d.; stundom närmande sig bet.: otillförlitlighet; äv.: ngt felaktigt l. inkorrekt l. regelvidrigt; felaktig uppgift; misstag. Oriktigheten i hans uppgifter var lätt att påvisa. Oriktigheter i utförandet av exercisens detaljer böra omedelbart rättas. Lind (1738). At utan öfvervägande .. ösa fram sina ord i hast .. det aflöper .. icke, utan en blandning af oriktigheter. Rydén Pontoppidan 234 (1766). Berättelsen är . full af oriktigheter. Malmström Hist. 4: 207 (1874). särsk. (†) i utvidgad anv.: egenskapen l. förhållandet att vara ovärklig l. ett bländvärk l. att icke existera l. att vara uppdiktad; jfr 5, ävensom oriktig 2 d. Undervärken .. tordes kanskie ej framvisa sig medan .. (Erik den helige) lefde, på det han ej skulle röja deras oriktighet. Dalin Hist. 2: 116 (1750).
4) (†) till 6: försumlighet, vårdslöshet; pliktförgätenhet; särsk. om försumlighet l. vårdslöshet i fullgörande av betalningar o. d. Allt (var) inlagdt och försegladt för Mr Boos oriktighets skull. Annerstedt UUH II. 2: 373 (i handl. fr. 1680; möjl. till 5). Den orichtighet iagh aff wederbörandhe allmogen måst förnimma i tijondens vpbärandhe. VDAkt. 1692, nr 337. (Jag har) fådt vidkännas .. särskildt kostnad .. af oricktighet hos flere Utsäljare. Därs. 1785, nr 363 (möjl. till 5).
5) (†) till 7: oredlighet, opålitlighet, bedräglighet, ohederlighet; äv. om förbjudet l. omoraliskt l. oredligt handlande; ngt otillåtet l. moraliskt klandervärt l. orätt(färdigt) l. obilligt o. d.; äv. för att beteckna att ett handlingssätt är präglat av hänsynslöshet l. att ngn sätter sig över de oskrivna lagarna för mänskligt umgänge o. d., äv. konkretare: underslev, ”oegentlighet”. SvTr. V. 1: 118 (1601). (Omkring år 700) allareda tildrogh sigh i Clostren myckin Orichtigheet. Schroderus Os. 2: 414 (1635). Därs. III. 2: 116 (om hänsynslöst o. otillständigt uppträdande). Then Orichtigheet som skeer i Städerne medh Wräkerijdt. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 54. Som man esom oftast befinner att Krögarne med deras Mått bruka mycken oricktigheet. SthmStadsord. 2: 86 (1693). Oriktigheterna torde hafva bedrifvits under många år. GHT 1895, nr 243, s. 2.
Spalt O 1276 band 19, 1950