Publicerad 1951   Lämna synpunkter
ORÄTTA l. ORÄTTE l. ORÄTTO, sbst. oböjl.
Ordformer
(o- 1523—1852. w- 1590. -rett- (-tth-) 1524—1590. -rätt- (-rætt-) 1523—1852. -a 1524—1852. -e 1558—1590. -o 1523—1737)
Etymologi
[fsv. (til l. mädh) orätta, (til) orättä, (mädh) orätto; jfr fd. mæth vrætte m. m., d. med urette; dels efter mlt. (to) unrechte, dat. av unrecht (se ORÄTT, sbst.), dels gammal dat. n. sg. av ORÄTT, adj. — Jfr RÄTTA, sbst.]
(†) i förb. med omedelbart föreg. prep.
1) motsv. ORÄTT, sbst. 1; med orätta, utan skäl, grundlöst, omotiverat, felaktigt; jfr 2 b, ävensom ORÄTT, sbst. 1 a. VDAkt. 1710, nr 293. När en Man .. kommer i rop med rätta eller orätta, som det kan bära til, har han alla möjliga dygder. Lagerbring 1Hist. 2: 552 (1773). Vara med orätta anklagad. Sahlstedt (1773). Hans .. icke med orätta kritiserade osed. Fahlcrantz 2: 41 (1826, 1864). BL 19: 127 (1852).
2) motsv. ORÄTT, sbst. 2.
a) (försvara o. d.) för orätta, (skydda osv.) mot orätt(visa) l. orättfärdighet l. dyl. Beskerma för orettha. G1R 1: 188 (1524). PrivSvStäd. 3: 682 (1589).
b) med orätta, orättfärdigt, orättvist, olagligt; på ohederligt l. olagligt sätt; utan laglig grund; mot all rätt o. rättfärdighet l. rättvisa; äv.: obilligt; jfr 1, ävensom ORÄTT, sbst. 2 d. G1R 1: 47 (1523). Han haffuer medh orätta hafft ifrå Oluf Erichsson sin granne någon Jordh. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 198. Samla .. (pängar) med orätta. Chydenius 40 (1765). Almqvist Mål. 78 (1840). jfr: Med olagh och oretto / han war them intit godh. Ps. 1536, s. 86; jfr Ps. 1695, 237: 3. särsk.
α) ha ngt med orätta ifrån ngn, ha ngt som man berövat ngn l. bestulit ngn på. Iag hafuir it bälthe ifrå henne med orätta. VadstÄTb. 1: 84 (1580). At di haffua dem aff skaffuitt ehn hop penning[ier], som di mena de haffua dem jfronn medh wretthe. SkrGbgJub. 6: 196 (1590).
β) i fråga om krigshandlingar o. d. Svart Gensw. F 2 b (1558). Uthi thet at the hafve intagit Vadzstene slott med orette. RA I. 2: 241 (1568).

 

Spalt O 1392 band 19, 1951

Webbansvarig