Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
ORÄTTFÄRDIG ω3~rätfæ2rdig (orättfä´rdig Weste), adj. -are. adv. -EN (enst., Persson Björnh. 282 (1918)), -T (Schultze Ordb. 1048 (c. 1755) osv.).
(i högre stil) som är motsatsen till rättfärdig; om person särsk.: som är så beskaffad att han (förhärdat o. till andras skada) handlar i strid med det rätta l. Guds vilja o. d.; som (utan ånger l. bättring) begår förkastliga l. av Gud förbjudna (o. för andra skadliga) handlingar; om sak (särsk. handling): som står i strid med det rätta; äv.: ohederlig; äv. övergående i bet.: sanningslös, oärlig, falsk. Hoot .. Med oretfærdoct ban. G1R 1: 160 (1523). (Gud) låter reghna offuer the retferdugha och oretferdugha. Mat. 5: 45 (NT 1526). Finnes fullmächtig .. emot bättre vett drifvit orättferdig sak .. böte (osv.). RB 15: 14 (Lag 1734). Hofrättens skyldighet att .. till ansvar ställa orättfärdige domare. Nordström Samh. 2: 563 (1840). Orättfärdig vinning. Agardh ThSkr. 1: 24 (1842, 1855). Orättfärdigt pålagda skatter. Strindberg NRik. 119 (1882). Orättfärdigt tal. Job 13: 7 (Bib. 1917). Nilsson FestdVard. 103 (1925). — särsk.
b) (†) om pänningar l. gods: som förvärvats på ohederligt sätt. Syr. 34 (”35”): 21 (öv. 1536). En orettferdigh pening dragher tiyo rettferdigha bortt medh sigh. OPetri 4: 302 (c. 1540). Nohrborg 1057 (c. 1765).
Spalt O 1393 band 19, 1951