| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OSAGD, p. adj. icke sagd, icke utsagd, icke uttalad. Linc. Oo 5 a (1640). Osagda ord komma icke till tings. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk.
a) i sådana uttr. som lämna (förr äv. låta) ngt osagt, låta ngt vara osagt, med tystnad förbigå ngt, icke uttala sig om ngt, icke säga ngt; stundom vilja ha ngt osagt, icke vilja yttra sig om ngt, lämna ngt därhän. Messenius Blanck. 21 (1614). Hvad thet kan vara afsedt thill vår lycko eller förderff, låter jagh osagt. RP 7: 412 (1639). Manövern i Skåne sextitre, eller kanske det var sextifyra — ja, årtalet ville han ha osagt. Moberg Rask. 168 (1927).
b) (mindre br.) i n. sg. i satsförkortning, i sådana uttr. som osagt vilken, av vem, när o. d., vilken osv. är likgiltigt l. ovisst l. kan l. må lämnas osagt. Den genom perfektum uttryckta handlingen står alltid i samband med det närvarande, osagdt när och hur och hvar den har ägt rum. Wulff HistTemp. 8 (1900). När en av hans unga regementskamrater helt vanvördigt talat om Kalle Korpnos (dvs. K. XIV J.), hade denne fått smörj, osagt av vem. Lewenhaupt Sjuttiot. 62 (1937). —
OSAKER, adj. [fsv. osaker; jfr isl. úsekr] (†) oskyldig; äv.: (förklarad) fri från ansvar l. straff. 2SthmTb. 3: 24 (1553). Till det brottet är han osaker. Murberg FörslSAOB (1791). Jon blef frikänd och gjord osaker för hans (dvs. den av Jon ihjälslagne skogsmannens) död. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 362 (1868; efter handl. fr. 1626). —
OSAKKUNNIG3~020. icke sakkunnig, icke initierad; äv. i substantivisk anv.: icke sakkunnig person. Hedin Tal 2: 166 (1898). —
OSAKLIG. som (i en diskussion o. d.) icke håller sig till saken; äv. om yttrande o. d. DN(A) 1924, nr 78, s. 2. Östergren (1934).
OSALIG, adj.; adv. -a (†, Schultze Ordb. 3904 (c. 1755)), -en (Lind (1738), Murberg FörslSAOB (1791)), -t (Schultze Ordb. 3904 (c. 1755) osv.). (o- 1536 osv. v- 1536) [y. fsv. osalogher (Troj. 94 (1529))] Schroderus Dict. 191 (c. 1635).
1) (numera knappast br.) olycklig; ömkansvärd. Thet äre the osalige. SalWijsh. 13: 10 (öv. 1536; Bib. 1541: The äro usle; Apokr. 1921: Ömkansvärda äro de). Osalig var min Mor, som mig til verlden födde. Kolmodin QvSp. 1: 26 (1732). Risberg Aisch. 44 (1890).
2) i sht teol. icke delaktig av den eviga saligheten, icke salig; om person l. ngns själ l. ande; äv. (i sht i pl.) i substantivisk anv., om osalig person osv. Sahlstedt (1773). De osaligas eviga plågor. Murberg FörslSAOB (1791). En .. anklagar sockenprästen för att ha försummat att döpa hans späda barn som därför dött osaligt. TurÅ 1942, s. 97 (om förh. på 1100-talet).
3) (numera ngt vard.) som medför (medfört) olycka, som drar olycka med sig, olycksalig; om person l. sak. Phrygius HimLif. 111 (1615). Hatet är den mörkaste, osaligaste af alla själskrafter. 2SAH 30: 202 (1857). Det är den där osaliga nippertippan, som är skuld till alltsammans. Östergren (1934).
4) (tillf., skämts.) ss. oböjl. attribut, smått försmädligt, om avliden människa: ”salig”. Ända sedan osalig Hegels dagar. DN(B) 1950, nr 154, s. 4.
Avledn.: osalighet (osa´lighet Weste), r. l. f. [jfr fsv. osälighet (Mecht. 275 (1469))] Lind (1738).
1) (numera knappast br.) till 1: tillstånd l. känsla av o-lycklighet, olycka. PH 15: 678 (1794). Hemmer ManSamv. 193 (1931).
OSALT, adj. [fsv. osalter] (numera i sht i vissa trakter) icke (tillbörligen) salt (l. saltad); som förlorat (det mesta av) sin sälta; förr äv. substantiverat i n. sg., om osaltad mat. Hwar nw saltet osalt är, vthi huad wilie j thå thz förmengia? Mark. 9: 50 (NT 1526; Bib. 1541: mister sijn sälto). Man äther icke osalt, tå man better nogot weth. SvOrds. B 6 a (1604). SkrHVSamfU XXVIII. 3: 109 (1933). —
OSALTAD, p. adj.; n. o. adv. -at. [fsv. osaltadher] som icke är tillsatt (smaksatt) med salt, icke saltad. Job 6: 6 (Bib. 1541). särsk. [jfr motsv. anv. av t. ungesalzen] (numera bl. tillf.) bildl.: menlös, fadd, intetsägande; utan poäng; förr äv.: plump, ohyfsad. Ernhoffer Ench. 4 a (1591). Väderprat och osaltade ord. Dalin Arg. 2: 75 (1734, 1754). Östergren (1934; om kvickhet). —
OSAMDRÄKTIG. (†) icke enig (se d. o. 4); äv. om äktenskap: vari slitningar förekomma, olycklig. Girs J3 108 (1627). VDAkt. 1689, nr 21 (om äktenskap). Osamdrägtigt folk. Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn. (†): osamdräktighet, r. l. f. oenighet, splittring. HH 20: 125 (c. 1560). Murberg FörslSAOB (1791). —
Avledn. (föga br.): osamhällelighet, r. l. f. bristande samhällskänsla, asocialitet. MinnCJBoström 296 (1897). —
Avledn. (†): osamhällighet, r. l. f. oenighet, osämja. Werwing Hist. 1: 453 (c. 1690). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSAMHÖRIG3~020. icke samhörig (med ngn l. ngt); som icke passar (l. icke känner sig passa) ihop (med ngn l. ngt). Vannérus Metaf. IV (1914).
OSAMLAD, p. adj.; n. o. adv. -at. (-sam- 1767—1934. -samb- 1681) (ännu) icke samlad; äv. bildl.: som saknar samling l. inre sammanhang, splittrad. Verelius 195 (1681). Östergren (1934). —
OSAMMANHANG3~002. (i sht i skriftspr., numera mindre br.) bristande sammanhang, brist på sammanhang; oreda; motsägelse; ngn gg konkret, om ngt osammanhängande; förr äv. i uttr. osammanhang med ngt, brist på sammanhang med ngt. UpfSällskTidn. 1781, s. 22 (konkret). Den nya theoriens .. osammanhang med öfriga chemiska begrepp. Berzelius Brev 8: 43 (1815). Osammanhanget inom förvaltningen. Crusenstolpe CJ III. 2: 427 (1846). Norström Tank. 646 (1905). —
OSAMMANHÄNGANDE3~00200 (osammanhä´ngande Weste), p. adj.; n. o. adv. =. som icke har sina delar (tätt) samlade l. fast förenade med varandra; som icke bildar l. utgör ett sammanhängande helt; om tankar l. yttranden o. d.: löslig, oredig; med pluralt huvudord äv.: som icke hänga samman med varandra. Prat och osammanhängande laperi. Lagerbring HistLit. 24 (1748). Chaos .. (dvs.) en rå, osammanhängande massa. Adlerbeth Ov. 1 (1818). De skenbart labyrintiska, osammanhängande gångarne af ett underfullt palats. 2VittAH 22: 155 (1858, 1861). Drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Strindberg Drömsp. Föret. (1902). Osammanhängande tankar. Atterbom Walpole Jer. 248 (1924). —
OSAMMANHÖRANDE3~00200, p. adj. särsk. med pluralt huvudord: som icke höra samman. En tredje grupp (av forskare ser i ett visst fynd av benrester) .. osammanhörande rester dels efter en apa, dels efter en människa. GHT 1895, nr 261, s. 2. Östergren (1934). —
OSAMMANSATT3~002, p. adj.; n. o. adv. =. 1) (i sht i fackspr.) icke sammansatt av ett flertal (olikartade l. självständiga) delar, enkel (se d. o. 6), enhetlig; särsk.
b) (†) mat. i uttr. osammansatt tal, primtal. Celsius Arithm. 70 (1727). Palmquist Räkn. 81 (1750). 2) [eg. bildl. anv. av 1] icke invecklad l. tillkrånglad, okomplicerad, enkel (se d. o. 7 a). Benedictsson FruM 25 (1887). Hennes tro var fast och osammansatt. Stiernstedt Sneck. 104 (1924).
OSAMMANTRYCKBAR3~0020 l. ~0002. (i fackspr.) osammantrycklig. Tallqvist SvFinOrdf. (1898). 2NF 11: 1465 (1909). —
OSAMMANTRYCKLIG3~0020. (-tryck- 1835 (: osammantrycklighet) osv. -trycke- 1729, 1736) (i fackspr.) som icke kan sammantryckas. (Vatten) räknas ibland de osammantryckelige .. Materier. Triewald Förel. 2: 14 (1729, 1736). Ekman Mek. 277 (1919).
OSAMS, oböjl. adj. o. sbst. n.
I. (ngt vard.) adj.: oense, oenig; predikativt. Vara, bliva (ngn gg komma l. råka) osams med ngn l. varandra (om ngt). Schroderus Os. 1: 68 (1635). Blifva (råka) osams. WoH (1904). Förra hösten blev hans dotter Barbro osams med länsmansfrun om en struntsak. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 2: 201 (1918).
II. (enst., †) sbst.: osämja, tvist. Af hwadh ordsaak wårt osamss sig förordsakar. VDAkt. 1685, nr 210. —
OSAMSTÄMMIG3~020. (i skriftspr.) icke samstämmig. Boström Propæd. 78 (c. 1865). Risberg Aisch. 13 (1890).
Avledn. (i skriftspr.): osamstämmighet, r. l. f. frånvaro av samstämmighet, bristande samstämmighet; disharmoni. Atterbom PoesH 2: 79 (1848). SvD(A) 1922, nr 4, s. 11. —
OSANITÄR. (i fackspr.) olämplig ur sanitär synpunkt, ohälsosam, hälsovådlig. MeddSlöjdF 1889, s. 102. —
OSANN, adj. [fsv. osander; jfr isl. úsannr]
1) om meddelande, uppgift, yttrande o. d.: som innebär l. utsäger ngt som strider emot värkliga förhållandet, icke sann; i n. sg. äv. i substantivisk anv. (Johannes Magnus hade fört med sig till Rom en del material från biblioteket i Uppsala) vtaff hwilket han sedan giorde een latinesk Crönicha, blandandes tilhopa både sandt och osant. Svart G1 120 (1561). En osann uppgift av ett barn är icke alltid lögn. Larsson Kunsk. 120 (1909). särsk. (†) i uttr. säga l. tala osant, tala osanning. VarRerV B 4 b (1579: säya). Tu säger osant så långh du står dher. BtÅboH I. 8: 100 (1636). Dahlgren Moreto 16 (1873: tala).
2) om person: lögnaktig, förljugen, ouppriktig, som framställer sig annorlunda än han är, falsk; äv. om (abstrakt) sak: oäkta, som bl. skenbart är det som uttryckes gm huvudordet, stundom: som ställer ngn i skev l. falsk dager. Almqvist AmH 1: 46 (1840). Ni vänder er bort ifrån Kristi frihet och broderskap för att i stället gå till hans efterapare och tigga deras falska frihet, deras osanna broderskap. Roos Strejk. 28 (1892). Det osanna och onaturliga i den äldre vitterheten. De Geer Minn. 2: 288 (1892). Den tomma och osanna idealism, som (osv.). Fröding Eftersk. 2: 131 (1894, 1910). Jesus kände det antagligen osannt att deltaga i .. (judarnas) tvagningsceremonier. Beskow Pred. 516 (1901). Osann och förljugen har hon alltid varit. Östergren (1934).
Avledn.: osannhet, r. l. f.
1) (föga br.) till 1; äv. konkretare, om osant påstående o. d. VDAkt. 1658, nr 114 (konkretare). Dalin (1855).
2) till 2. Då människor, om hvilka man tänkt högt, blotta sin osannhet och svaghet, sin obetydlighet. Heidenstam Alienus 1: 237 (1892). —
OSANNFÄRDELIG, adj.; adv. = (BtFinlH 2: 235 (1588)), -a (SynodA 2: 8 (1584)), -e (VgFmT I. 8—9: 119 (1579), UpplDomb. 5: 183 (1597)), -en (RA I. 2: 297 (1569), Murberg FörslSAOB (1791)). (-sand- 1593. -ligit, n. 1599) (†) om yttrande o. d.: osannfärdig (se d. o. 2), osann (se d. o. 1). RA I. 2: 297 (1569). Derföre tilsporde wälbe:te Hans Jahannson honom hui han sådent .. osannfärdeligit rychthe hade låthet vthgå. SthmTb. 21/3 1599. Murberg FörslSAOB (1791). —
OSANNFÄRDIG3~020 (osannfä´rdig Weste).
1) om person: lögnaktig (se d. o. 1). (Det är) wår nådige bägeren, att I till sådane osanfärdige meniskior icke stella någon troo. RA I. 4: 737 (1598). Östergren (1934).
2) om yttrande o. d.: osann (se d. o. 1). SkrGbgJub. 6: 189 (1590). Osanfärdige Ryckten. PH 3: 2051 (1743). GHT 1949, nr 17 B, s. 2 (: osannfärdigt, adv.).
Avledn.: osannfärdighet, r. l. f.
1) till 1. Dähnert (1784). Det skulle ha varit lätt att ge henne en .. läxa för hennes osannfärdighet. Hallström Händ. 18 (1927).
2) till 2; äv. konkretare: osanning. Block Progn. 20 (1708). Låta komma sig en osannfärdighet till last. Dalin (1855). Hon bekräftade osannfärdigheten af det utspridda ryktet. Odhner G3 1: 525 (1885). Laurin 4Minn. 116 (1932). —
1) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara osann; falskhet; grundlöshet; numera bl. ngn gg i uttr. osanningen av (i sht förr äv. i) ngt. Bekräffta osanningen i någon saak. KOF II. 2: 86 (c. 1655). Osanningen av hans uppgifter låg i öppen dag. Östergren (1934). särsk. (†) i uttr. vara l. finnas l. förbliva i osanning, vara l. befinnas l. förbli osann. Att H:r Anders meen lijdet till sit Embete, uplästes een skrifft att det åther i osanningh war. VDP 1678, s. 13. (Ett visst påstående) skall och finnas i fullkomeligh ossanning, ty (osv.). VDAkt. 1679, nr 281. Denna beskyllan är och skall i osanning förblifva. Därs. 1736, nr 145 (1734).
2) osant tal l. påstående l. yttrande; osann uppgift; lögn. Tala (förr äv. föra) osanning. Fara med osanning; jfr fara, v.2 5. Beslå ngn med osanning; jfr beslå III. Svart G1 6 (1561). Så wele wij .. hafwe eder .. förmanedt, att I till såden osaning ingen troo .. ställe. RA I. 4: 768 (1598). Om någor befinnes hafwa fört osanning. VDAkt. 1692, nr 41 (1689). VL 1894, nr 62, s. 3.
-full. (†) 1) om yttrande o. d.: fylld av osanningar, osann. Murberg FörslSAOB (1791). VDAkt. 1830, nr 386. 2) om person: som talar osanning, som sprider osanningar; äv. oeg., om tid: under vilken osanningar spridas. HC12H 4: 351 (1713; om tid). VDAkt. 1830, nr 386.
-man, m. [y. fsv. osanningisman (HBrask (1526) i HSH 14: 87); jfr fsv. osanninda man] (†) man som talar (brukar tala) osanning, lögnare. Helsingius (1587). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSANNINGSENLIG3~0020. icke sanningsenlig. Vi sitter alltid för öppet fönster! svarade Esther osanningsenligt. Hammenhög EoA 79 (1930).
OSANNOLIK3~002 (osa´nnolik Weste). icke sannolik; otrolig. Ett osannolikt antagande. Osannolik händelse. Murberg FörslSAOB (1791). Hallström Händ. 165 (1927).
Spalt O 1407 band 19, 1951