| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSTÄDAD ω3~stä2dad, p. adj.; n. o. adv. -at.
1) som befinner sig i oordning l. villervalla l. oreda; numera nästan bl. dels om rum l. våning o. d.: icke städad, dels allmännare (om t. ex. park): nerskräpad, tillstökad, ovårdad; förr äv. om samling av föremål o. d.: icke uppordnad, oordnad. Serenius (1741). Han har en stor och vacker, men ostädad boksamling. Murberg FörslSAOB (1791). Crusenstolpe Ställn. 10: 54 (1844; om park). (Kontorslokalen) är ostädad och dammig. Rogberg Portug. 154 (1931). — särsk.
2) (†) om person: ovårdad (i sin klädsel l. sitt yttre); vars klädsel bragts i oordning. Sahlstedt (1773). (Sv.) En ostädad yngling; (t.) ein junger Mensch, der nicht ordentlich noch nett angezogen ist. Möller (1790). Hur ha de kunnat släppt in honom så resklädd och ostädad? Kexél 1: 443 (1795). Dalin Synon. 220 (1870). jfr: Philippina, / Var vist en ej ostädad Brud, / Dess anlet skönt. Bellman Gell. 96 (1793).
3) (†) om person, i uttr. ostädad till sinnet, förvirrad, virrig, omtöcknad; jfr 4. TörngrenMål. 402 (1802).
4) (†) med sakligt huvudord: präglad av oreda l. förvirring; förvirrad, oredig, virrig, o-ordnad; särsk. om tanke l. skrift l. uttalande l. om föreställningar o. d. Ostädade .. Idéer. Dalin Arg. 1: 195 (1733, 1754). Förlåten mig, .. om jag inför Eder framförer et ostädat tal. 2RARP 14: 30 (1743). (Sv.) Ostädadt vett, (lat.) Scientia confusa. Sahlstedt (1773). Meurman (1847). — särsk. om ngns huvud l. hjärna l. minne o. d.; särsk. för att beteckna att ngns kunskaper äro osystematiska o. utan sammanhang; äv.: illa ”möblerad” (se MÖBLERA f). SedolärMercur. 3: nr 19, s. 6 (1731). Slippa så många ostädade hjärnar i Riksens Tjenst. Dalin Arg. 2: 35 (1734, 1754). En klåpares .. ostädade hufvud. Tessin Bref 2: 204 (1754). GbgMag. 1759, s. 330 (om minne).
5) om person l. om uppträdande l. språk o. d.: okultiverad, ofin, ohyfsad, oborstad; om stil l. språk l. om ordval o. d. i sht förr äv.: icke driven, präglad av valhänthet; ovårdad, vårdslös(ad); i sht förr äv. om ord som förekommer i dylik(t) stil l. språk osv.; numera vanl. ss. adv. Han uppträdde mycket ostädat. Gullander SvarVetA 5 (1773). Det Ostädade, är när Jupiter föreställes orakad. Thorild Gransk. 1784, 1: 77. Den ostädade stil, i hvilken .. (boken) är skrifven. Læstadius 1Journ. 473 (1831). Något ostädade förekomma (orden) fö sig, stö sig, glä sig. Rydqvist SSL 1: 489 (1852). Walmstedts ostädade häftighet. Svanberg RedLefn. 348 (1882). Ostädade ynglingar. Östergren (1934). — särsk. (†) om (ett folks) språk: som befinner sig på en låg nivå i fråga om odling o. kultur, primitiv; föga upparbetad. Bergklint Vitt. 281 (1779). (Att) Gustaf I mästerligen förstod nyttja ett ostädadt tungomål i en mörk tid. 1SAH 1: 64 (1786, 1801).
6) (enst., †) om vers: konstlös, oskickligt gjord, dålig; jfr 4, 5. (Coridon) gick .. i Skogen / .. där dessa ostädade Verser / .. förgäfves han yrkar. Nicander VirgEcl. 12 (1752; lat. orig.: incondita).
7) (†) övergående i bet.: som icke hålls i styr, obehärskad; jfr OSTÄDIG 4. Det är ett vist tecken til ett ostädat och oförnögt sinne, att önska sig ungdom igen. Kling Spect. Pp 3 a (1735). Ostädad egenvilja. Nordin Bet. XXXVI (1785).
Spalt O 1520 band 19, 1951