Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSÄMJA ω3~säm2ja, äv. ~sä2m-, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(o- c. 1540 osv. u- 1559. Se för övr. SÄMJA, sbst.)
Etymologi
[fsv. osämia; av O- 1 o. SÄMJA, sbst. — Jfr OSÄMJA, v.]
1) förhållandet att två l. flera personer (l. grupper av personer o. d.) icke draga jämnt l. äro osams l. ovänner; ovänskap, tvedräkt, missämja; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) konkretare: tvist, misshällighet; med obest. art. numera bl. i sist anförda bet. Stifta (förr äv. komma) osämja mellan ngra. Leva, råka i osämja med ngn. Kom så en osemia them emellen. OPetri Kr. 80 (c. 1540). Inbyrdes osämia. LPetri Kr. 37 (1559). (Hon) kom dhäm .. osämie emellom. ÄARäfst 81 (1596). Om kif och osämja mellan man och hustru. GB 14: 24 (Lag 1734; i rubrik). Hellström Malmros 191 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. ha ngn osämja med ngn, för att beteckna att man är i delo med ngn. The 6 lodt sölff .., som the sakfälte äre för någen osämie, som the med lendzmannen .. hafft haffve. G1R 26: 786 (1556).
b) (†) närmande sig bet.: gräl, uppträde. TörngrenMål. 101 (1801).
c) (†) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 2), om brist på överensstämmelse mellan sakliga begrepp; förhållandet att stå i strid med varandra l. med ngt annat. Fennia XVI. 3: 25 (1761). Osämja emillan sången och musiken .. vid .. Gudstiensten. VDAkt. 1780, nr 459.
2) (†) = OSÄMJE-ÖRT. VetAH 1767, s. 188.
Ssg: (jfr 2) OSÄMJE-ÖRT. (†) växten Galium verum Lin., gulmåra; jfr klammer-ris. Linné Sk. 319 (1751; fr. Höganäs).

 

Spalt O 1544 band 19, 1951

Webbansvarig