| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (i sht i vitter stil) om person (l. personifikation): som icke får l. fått tack l. erkänsla l. lön för ngt l. den tack osv. som han gjort sig förtjänt av l. väntat; oftast predikativt: utan (att få l. ha fått) tack; numera i sht i ordspr. (se slutet). (En smickrare) hade säkert gått otackad ifrån en (sådan) Herre. Tessin Bref 1: 276 (1753). D(upleix) återfick aldrig de ofantliga summor han försträckt kompaniet. Han dog otackad och i torftighet d. 10 Nov. 1763. NF 3: 1584 (1880). Moberg Rid 213 (1941). särsk. i ordspr. Dhen som går obedin til, han går otackad ifrå. Grubb 805 (1665). Den oombedd hjälper går otackad bort. Sundén (1888). Den som går objuden till går otackad från. Böök Hazelius 199 (1923).
2) (numera bl. i vitter stil, tillf.) om gärning, möda o. d.: som man icke får l. fått tack l. erkänsla l. lön för. Stenhammar 268 (1798). Ditt arbete med bibeln blir otackadt. BL 23: 206 (1816). —
OTACKAS, v. pass.; jfr otackad, p. adj. [jfr fsv. othakka, visa otacksamhet mot (ngn) o. d.] (†) icke bliva tackad l. få den tack man förtjänt (för ngt). (K. XIV J. har) nu på Sveriges thron .. lefvat länge nog att .. otackas för välgerningar som han gjort. Geijer I. 8: 274 (1838). —
OTACKNÄMLIG3~020, adj.; adv. -a (†, Linc. Pp 4 a (1640), Wollimhaus Syll. N 3 b (1649)), -en (†, Wollimhaus Ind. (1652), Murberg FörslSAOB (1791)), -t. [jfr d. utaknem(me)lig, nor. utakknemlig]
1) (†) om person: otacksam (se d. o. 1); äv. i uttr. ngn otacknämlig, otacksam mot ngn. GlTer. 4 (c. 1550). Tin vällustgifne Siäl, then intet är beqwämlig, / Än sinom Skapare til lefva otacknämlig. Brenner Pijn. 72 (1727).
2) om gärning, möda o. d.: som man icke kan påräkna tack för, otacksam (se d. o. 2). Murberg FörslSAOB (1791). Ett av de värv, som tillhör en präst, är här otacknämligt och nedslående, det är predikoverksamheten. HågkLivsintr. 12: 221 (1895).
Spalt O 1550 band 19, 1951