Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OTTOMAN ot1ωma4n l. -om- l. -åm-, sbst.1, m.; best. -en ((†) = (SvMerc. IV. 2: 295 (1758))); pl. -er (Murberg FörslSAOB (1791) osv.); förr äv. OTTOMANNER, sbst. pl.
Ordformer
(othman 1841 (: Othmâner, pl.). ottoman 1791 osv. ottomanner, pl. 1635—1846)
Etymologi
[jfr t. ottomane, eng. o. fr. ottoman, adj. o. sbst., mlat. ottomanus; av arab. othmānī, adj. till Othman, namn på grundläggaren av den turkiska dynastien (jfr OSMAN)]
(numera föga br.) turk; i pl. äv. utan avseende på kön; jfr OSMAN. Schroderus Os. 2: 761 (1635). At med .. eftertryck fortsätta Kriget emot Ottomannerne. DA 1771, nr 246, s. 2. Ålund o. Thunman Hellwald o. Beck 111 (1878). Östergren (1934). —
Avledn.: OTTOMANSK l. OTTOMANISK, adj. (-manisk 1692—1934. -mannisk 1635—1862. -mansk 1715—1934) [jfr t. ottoman(n)isch] (numera föga br. utom i a o. b) turkisk; jfr osmansk. Schroderus Os. 2: 772 (1635). Thet Ottomaniska stora riket. Swedberg SabbRo 1316 (1692, 1712). Tegnér Armfelt 1: 216 (1883). Östergren (1934). särsk.
a) (numera bl. hist.) i uttr. ottomanska porten, förr äv. den ottomanska porten, ss. benämning på det turkiska riket l. den turkiska regeringen, ”Porten”. Rålamb 4: f (1690). Vår Chargé d’Affaires vid den Höga Ottomanniska Porten. SFS 1862, nr 35, s. 1. 3SAH 6: 84 (1891).
b) trädg. i uttr. ottomaniskt kejsarplommon, benämning på viss plommonsort. Sonesson HbTrädg. 440 (1926). —

 

Spalt O 1597 band 19, 1951

Webbansvarig