Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OUNDKOMLIG3~020, äv. (numera bl. ngn gg) OUNDKOMMELIG3~0200, adj. (-komlig c. 1830 osv. -kommelig 1848—1925)
1) (i skriftspr.) som man icke kan undkomma l. undfly l. undgå, oundviklig, ofrånkomlig; äv. övergående i bet.: absolut; som värkar med en naturlags nödvändighet; som man icke kan göra ngt åt l. ändra o. d., obönhörlig. Wallin 1Pred. 1: 221 (c. 1830; adv.). En helig och derföre oundkommelig nödvändighet. Atterbom PoesH 2: 229 (1848). Livets oundkommeliga lagar. Koch Estaunié MännVäg 348 (1925). Kyrkan står inför ett oundkomligt val. SvD(A) 1930, nr 308, s. 15.
2) (†) om fångenskap: från vilken man icke kan fly l. undkomma. Emanuelsson Plut. 1: 31 (1842).
Avledn.: oundkomlighet, r. l. f. (i skriftspr.) till 1: oundviklighet, ofrånkomlighet; förhållandet att ngn icke kan undfly ngn l. ngt. Söderblom Gudstr. 366 (1914). —
OUNDSAGD, p. adj. (†) icke hotad, lämnad i fred. G1R 28: 539 (1558). —
OUNDSATT, p. adj. [fsv. oundsatter] (†) icke undsatt. Schroderus Liv. 312 (1626). Murberg FörslSAOB (1791). —
OUNDVARLIG3~020. [jfr d. uundværlig] (i vissa trakter) som icke kan undvaras l. avvaras, oumbärlig. Rytmen är .. det primära och oundvarliga. OoB 1911, s. 483. SDS 1943, nr 81, s. 10.

 

Spalt O 1623 band 19, 1951

Webbansvarig