| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
1) (†) okunnighet; ovetenhet. Schroderus Comenius 357 (1639). Förthenskul sender han them sådant rät prädika / At wj af Oweet ej ifrån hans Willja wjka. Spegel GW 283 (1685). Qwacksalware .. giöra alt hemligen och bemantla sitt Owet. Hoorn Jordg. 1: Föret. 6 (1697). Nicander GSann. 31 (1766).
2) (†) oförstånd, oförnuft, omdömeslöshet; äv. dels: vettlöshet, dårskap, dels: dumhet; äv. konkretare, om ngt oförnuftigt l. vettlöst. HSH 35: 185 (1635). Sedan klådde honom wälligt up Reverendiss D(omi)n(us) Præsul för sådant owett (dvs. att kasta tiondelaxen på elden). HärnösDP 1663, s. 78. Det är ju ett stort ovett, att högre achta en oskiälig Best än en Menniskia. Bliberg Acerra 559 (1737). Valerius 2: 266 (1840). Boström 3: 120 (1850).
3) (†) brist på hyfsning l. hänsyn o. levnadsvett, drullighet, taktlöshet, oförskämdhet, hutlöshet; jfr 4 d. Columbus OdaeSv. 25 (1674). Soldater .., som med största ovett och pock begärte almosor. Björnståhl Resa 2: 9 (1773). Plumpheten, ovettet .. skola .. aldrig fägna någon utom pojkar af en viss art. BrefNSkolH 37 (1810). — jfr BONDE-OVETT. — särsk.
a) i sådana uttr. som visa ovett emot ngn l. visa ngn ovett, bete sig oförskämt l. föraktfullt l. uppstudsigt emot ngn, visa ngn förakt. Dhet stora ovett som .. Svän Mobärgh altijd vijsar emot migh. VDAkt. 1711, nr 102 (1710). Lalin Arachne 22 (1750). PH 5: 3302 (1752).
b) övergående i bet.: vanartighet. (Hon var) öfvertygad om .. sin sons stora ovett. Johansson Noraskog 3: 158 (i handl. fr. 1664).
4) (i sht sårande o. om vrede l. upphetsning vittnande) bannor l. förebråelser, ”skäll”; äv. allmännare, utan l. med föga utvecklad innebörd av upptuktelse: oförskämdheter, skymfliga tillmälen, otidigheter, smädelser, invektiv. Huem är wäll som will Afwunds Mans owett wäija. Lucidor (SVS) 257 (1672; bet. oviss). Spy ur sig allehanda ovett. LLaurel (1751) hos Hernlund Laurel 28. ”Grymta månde grisarne” — sa’ bonden, fick ovett af sina grannar. Holmström Sa’ han 33 (1876). Störtskurar av ovett. SvD(A) 1946, nr 162, s. 9. jfr (†): (En ond kvinna är) ett Owett emot Tukt. Warnmark Epigr. F 2 b (1688). jfr äv.: Den ägta Satiren .. kallas af deras .. högfärd, som deraf lida, Ovett. Thorild (SVS) 3: 45 (1791). — särsk.
a) i sådana uttr. som överösa ngn med ovett, fara ut (i sht förr äv. brista ut l. utbrista) i ovett mot ngn, i sht förr äv. dels bruka ovett mot ngn, dels utösa l. ösa ut (sitt) ovett på ngn, förr äv. uppduka ovett för ngn, ge ngn en åthutning l. utskällning (i sht förr äv.: smäda l. okväda ngn). Sahlstedt (1773: utöste). Widegren (1788: bruka). Möller (1790: Ösa ut). 3SAH XXXIX. 2: 74 (1824: updukades). Geijer Brev 383 (1841). (Han) snäste mig, for ut i ovett. Hagberg Shaksp. 11: 55 (1851). Hammar (1936).
b) i uttr. en skopa ovett, en skarp åthutning l. utskällning. Lundquist Konstn. 87 (1890). Siwertz Sel. 2: 233 (1920).
c) (†) i uttr. säga l. tala ovett, vara ovettig l. oförskämd o. d.; jfr 3. Nordforss (1805). Fahlcrantz 2: 215 (1826, 1864).
d) [jfr 3] (†) i uttr. skriva ovett (om ngn), skriva oförskämdheter l. dyl. (om ngn). Nr 15 Holm. Fått Risbastu för det han skrifvit ovett på Taflan i klassen om Lieutnant Lithander. Ekstrand Karlbg 212 (i handl. fr. 1806). ÅbSvUndH 34: 59 (1840).
OVETTAS, v. dep. (utom i Finl. numera föga br.) vara o-vettig, gräla, skälla; särsk. i uttr. ovettas på ngn; jfr bannas. Geitlin 1: 782 (1833). Jag har inte bedt er komma hit för att ovettas, utan för att ge nattvarden. Hertzberg Päivärinta 3: 79 (1886). Neander 70År 64 (1929: på).
Spalt O 1679 band 19, 1951