O- ssgr (forts.):
OVILJANDE, p. adj. [fsv. oviliande, oviljandis; jfr isl. úviljandi] (†) som icke vill (göra ngt); anträffat bl. i mer l. mindre adverbiell anv., liktydigt med: oavsiktligt, utan att vilja det; äv.: utan att det avses, utan att man önskar det. RA I. 4: 635 (1598). Våre trognaste vänner såra ofta oviljandes vårt sinneslugn. Lantingshausen Young 1: 21 (1787). Garney Masmäst. 148 (1791). Den smärta, jag oviljande tillfogat dig. Törneros Brev 1: 167 (1825; uppl. 1925). Svedelius SmSkr. 1: 44 (1856, 1872). särsk. i uttr. ovetande(s) och oviljande(s), utan (vederbörandes) vetskap o. vilja; äv. i uttr. ngn oviljande, mot ngns vilja. Krijgsart. 1621, § 70. Urins och stolgångens förrättande ovetande och oviljande. Acrel Sår 91 (1745). De tankar .., hvilka dig oviljande skola göra dig besök i din sista stund. Lantingshausen Young 1: 119 (1787). Geijer I. 5: 186 (1811). —
OVILL, se ovild, adj.2 —
OVILLELIGEN, adv. [jfr fsv. ovililika, ovilielika; till ovillig] (†) med ovilja l. harm. Ekblad 87 (1764).
Spalt O 1690 band 19, 1951
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
