| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVISS ω3~vis2, adj., förr äv. OVIS, adj.2 -are. adv. -T.
Anm. En gammal dativform i n. sg. ovisso har anträffats i följande språkpr.: Eet fierdings hemman i wisso och owisso. RARP 4: 121 (1647; i bet. 7 a β). Sannol. föreligger samma form i följande språkpr. (jfr dock ovissa, sbst.): På owisso bijda. BraheBrevväxl. II. 1: 117 (1658; jfr 6).
1) om person: som icke vet l. icke är på det klara med hur han skall handla vid ett visst tillfälle l. vad som är riktigt l. hur ngt förhåller sig l. vad som kommer att ske l. hur ngt kommer att avlöpa o. d., tvekande, osäker (se d. o. 11 a), villrådig; nästan bl. i förb. med bestämning som uttrycker i vilket avseende ngn är osäker osv.; särsk. i uttr. oviss om (förr äv. på) ngt. Hon (är) owiss hwad hon skal göra. OPetri Sal. G 1 a (1535). Nu är tuifuelssmåll om skaden är så stor, at det är feell på synnen, .. derom Balberaren seger sigh ouiss wara. VRP 1632, s. 450. VDAkt. 1710, nr 26 (: på). Rörande Korahs söners författarskap är man ganska oviss. Agardh ThSkr. 1: 7 (1842, 1855). Hallström Than. 37 (1900).
2) (†) om person: som utför ngt utan säkerhet, som har bristande färdighet, som icke kan sin sak, okunnig, osäker (se d. o. 11 d). 2SthmTb. 3: 78 (1554). En ny owiss läkiare, moste haffua en nyian kyrkegård. PErici Musæus 2: 341 a (1582). Murberg FörslSAOB (1791).
3) (†) (helt) okänd l. obekant (för ngn); särsk. dels i uttr. ngt är ngn ovisst, ngt är okänt l. obekant för ngn, dels ss. adv.: (ngn) ovetande. Owis och thins wijssdooms fördolda tingh haffwer tw oppenbarath mich. OPetri MenFall N 2 b (1526). Effther thz är menniskiomen owist och fördoldt. Därs. N 4 a. BrölBesw. 414 (c. 1670; adv.).
4) med sakligt huvudord: som man icke med bestämdhet vet l. icke säkert känner till; icke säkert fastslagen, osäker (se d. o. 9); i sht ss. predikatsfyllnad. OPetri Clost. A 2 a (1528). Thet (är) .. ganska owist om så skeedt är, eller ey. Dens. Kr. 7 (c. 1540). Intet Barn twiflar om Modren: Men om Faderen är fulle stundom owist. Grubb 529 (1665). Huru stort ett tunneland i alraälsta tiderna varit, det lärer .. vara .. ovist. LandtmFörordn. 24 (1765). De Geer Minn. 2: 59 (1892). — särsk.
a) i förb. med interrogativt pron. i vissa satsförkortningar. Den anhållne hade setts dra upp något ur fickan, ovisst vad. NorrlSaml. 1—6: 98 (1798). En liten kruka med en svamp, ovisst till vilket ändamål. Andersson GrDram. 279 (1885, 1910). Hallström Händ. 102 (1927).
b) närmande sig l. övergående i bet.: som man har (grundad) anledning att tvivla på, tvivelaktig (jfr 8). Vidrik Valandsson .. hvars kristliga förtjänster synas mig ovissa, men som antagligen var en bra karl ändå. Rydberg Vap. 142 (1891). Det torde vara ovisst om brefvet någonsin fann honom. Wulff Petrarcab. 32 (1905).
5) med sakligt huvudord: som är präglad av l. vittnar om tvekan l. villrådighet o. d.; där man tvekar, som man tvekar om; särsk.: där vederbörande tvekar l. är osäker om hur han bör handla l. om vad som är rätt o. d. (Domarna) nödgas (stundom) följa Giszningar och thet som owist är. Schmedeman Just. 152 (1615; jfr 4). Prästen är at enskylla, om han i owisze .. fall, dröijer med lysningen. Kyrkol. 15: 19 (1686). Ett ovisst sökande af hvad som skulle blifva min framtid. De Geer Minn. 1: 58 (1892). Oviss ånger. Lo-Johansson Stat. 1: 5 (1936). jfr: (Lat.) Amphibolus .. (sv.) Owiss. VocLib. (c. 1580). — särsk.
a) (†) om val: där man har svårt att besluta sig, präglad av ovisshet om hur man skall välja. GFGyllenborg Vitt. 3: 103 (1783, 1797).
b) (i sht i vitter stil) om blick l. uppsyn l. min o. d.: som vittnar om tveksamhet l. osäkerhet. Eurén Kotzebue Orth. 3: 53 (1794). Med oviss blick / han stod på afstånd från den fruktade, och teg. Tegnér (WB) 5: 159 (1822). Ett ovisst leende. Enckell Tillbliv. 19 (1929).
c) (†) övergående i bet.: otydlig, vag, diffus, obestämd, vagt formulerad. Hvarföre .. vij oss med en så oviss och tvetydig resolution icke kone benöije lathe. AOxenstierna 2: 7 (1607; jfr 6 e). Kellgren (SVS) 1: 151 (c. 1780). särsk. om ljud: otydlig. 1Kor. 14: 8 (NT 1526).
d) ss. adv.; förr särsk.: utan trosvisshet, försagt. Om uppmaningen till strid emot synden .. ljuder ovisst och tvifvelaktigt. Flensburg KyrklT 173 (1873). jfr (†): Flickan, som bedragarn hörde, / Då ögat ovist kastades / Från dygdens gräns mot lasternes (osv.). Lidner (SVS) 3: 21 (c. 1785).
6) med sakligt huvudord, i fråga om osäkerhet rörande vad som kommer att ske l. hur ngt kommer att avlöpa l. rörande ngts framtida gestaltning o. d.; särsk.: som icke (med bestämdhet) kan förutsägas, vars utgång l. framtida utveckling o. d. man icke kan förutse; äv. betecknande att ngt är präglat av otrygghet, därför att det icke ger garantier l. säkerhet för framtiden o. d.; äv.: som man icke kan förlita sig på; som man icke med säkerhet kan räkna på att få l. att få behålla; gm vilket man lika väl kan vänta obehag l. skada som glädje o. fördelar; osäker (se d. o. 4). Det är ovisst, hur det kommer att gå. Utgången är ännu oviss. Det är ovisst, om han kommer. Iach löper icke så som till någhot ther owist är. 1Kor. 9: 26 (NT 1526; Bib. 1917: ovisst mål). Sätia sitt hopp til the owissa rikedomar. 1Tim. 6: 17 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Annerstedt UUH Bih. 1: 18 (i handl. fr. 1593; om lärarlöner). Franzéns framtidsutsigter voro ännu ovissa. 3SAH 2: 208 (1887). Efter månader af oviss väntan. Schildt Eros 3 (1913). Nordenstreng Sag. 96 (1923; om kamp). — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Att ingen tingh osz wiszere är än döden och inth[et] owiszere än dödzens stundh. 2SthmTb. 6: 129 (1579); jfr LPetri Dryck. B 1 b (1557). Owurpna Ägg, äre owissa Vngar. Grubb 61 (1665). Kortt och Thärning, är owisz bärgning. Dens. 802. Bättre en viss fred, än en oviss seger. Wensell Ordspr. 11 (1863).
b) om fordran: som man icke vet om man kan kräva in, som man har föga hopp att få återbetald, osäker (se d. o. 4 d). Enkian sade denne vthe stående skuldh wara owiss .. om den kunde någon tijdh inkomma. BoupptSthm 4/12 1674. Utestående visse och ovisse fordringar. BoupptVäxjö 1781. Murberg FörslSAOB (1791).
d) (tillf.) i uttr. det är ovisst att göra det l. det, för att beteckna att man icke kan vara viss om lycklig utgång av ngt o. d. Alldenstundh det är owist iblandh att sända bref medh Posten, så (osv.). VDAkt. 1692, nr 395.
7) [specialanv. av 4 o. 6] icke regelbundet återkommande, icke en gång för alla fastställd, oregelbunden, varierande, obestämd; i sht i a. På owissa tijdher. BOlavi 25 a (1578; jfr c, 6). — särsk.
a) (om ä. förh.) kam. i fråga om skatter l. andra pålagor o. besvär; eg.: som är av obestämd l. varierande storlek l. icke återkommer regelbundet, tillfällig; om skatt särsk.: som har karaktär av tillfällig bevillning; äv. om tullar o. acciser; äv. om uppbörd av l. inkomst (jfr b) som ngn får gm att uppbära dylika skatter osv.; äv. (i sht i uttr. oviss ränta, förr äv. persedel) övergående till att beteckna (o. numera före trädesvis använt om) vissa förr förekommande stående skatter vilka tidigare varit tillfälliga l. utgått i stället för hemmanen åvilande besvär o. d.; särsk. om (de olika räntor som ingingo i) mantalsräntan. G1R 16: 541 (1544). Tijonden, gjärder och andre owisze persedlar. HC11H 10: 194 (1604). Rääf Ydre 1: 365 (i handl. fr. 1619; om uppbörd). Renternes visse och ovisse inkompster. OxBr. 1: 319 (1626). Refskinspeningarne, som tillförenne var oviss räntta. Därs. 9: 695 (1628). Tullar och Acciser, som äro owisze inkomster. HC11H 10: 81 (1650). Owissa perzedlar, som ähre lijkstolar, offer etc. VDAkt. 1652, nr 107. På grund af sitt ursprung kallades mantalsräntan .. extra ordinarie eller oviss ränta. Thulin Mant. 1: 57 (1890). Viktigast bland de ovissa räntorna voro landtågsgärden .., salpetershjälpen, byggningshjälpen (osv.). 2NF (1914). särsk.
α) i uttr. ovissa besvär, om till omfånget icke fixerade besvär (som åvilade fastigheter o. d.); särsk. om vissa skyldigheter med avs. på soldattorpens skötsel som åvilade rotar o. rusthåll. Samtiden 1872, s. 318. Därs. 1873, s. 129 (om väghållningsskyldighet). 2NF (1914; i fråga om soldattorp).
β) substantiverat i n. sg. obest. (ngn gg äv. best.): tillfälliga pålagor, gärder, bevillningar, ovissa räntor; särsk. om mantalsräntan; särsk. i uttr. i ovisst, i sht i fråga om tillfälliga pålagor l. ovissa räntor. OxBr. 12: 170 (1615). Han .. skattar för 1 1/2 mantaal bådhe i visth och ovist. UpplDomb. 4: 61 (1638). Befrielse från gärder och det ovissa. Thulin Mant. 1: 63 (1890).
b) (numera bl. ngn gg med anslutning till 6) om inkomst (jfr a), förr äv. utgift: tillfällig, icke regelbundet återkom mande; motsatt: fast; i pl. förr stundom övergående i bet.: diverse. Owisse vtgiffter och Skenckningar .. till dannsche fonngers behoff. KlädkamRSthm 1565 F, s. 13 b. Kyrckionnes inkompst är .. tweggiehanda: åhrlig inkompst, som är bygningssädh etc., och owiss inkompst, som är testamente, förähringar (osv.). Rudbeckius Kyrkiost. 38 (c. 1635; jfr a). Auerbach (1913).
c) (†) i fråga om tideräkning; om år: av varierande längd; om dag: som icke regelbundet återkommer varje år (jfr SKOTT-DAG). At the äldsta Romare hafwa vthräknat sitt åhr, effter Månadens Lopp, hwilken giorde icke allenast ett owist åhr, så at somblige höllo 12. somblige 13. Månader, vthan och .. giorde thenna Räkning een owissan Dagh, vthi åhrsens begynnelse. IErici Colerus 1: 4 (c. 1645).
d) (†) i fråga om form l. storlek o. d.: varierande, oregelbunden, obestämd. Tät Lysspat, som bryter sig dels i ovisse .. stycken, dels ock .. med räta sprickor. VetAH 1747, s. 169. Ovisse pyramider. Därs. 1776, s. 301. Rinman JärnH 447 (1782).
e) (†) i uttr. oviss händelse, tillfällighet l. slump. Det var ingen slump och oviss händelse, som bragte Jesum, til at sättja sig ned på detta stället. Bælter JesuH 2—3: 241 (1756).
8) med sakligt huvudord: vars riktighet l. trovärdighet man icke säkert kan lita på; som icke med säkerhet överensstämmer med sanningen l. med värkliga förhållandet o. d.; icke (fullt) tillförlitlig; opålitlig, osäker (se d. o. 8); numera nästan bl. (med anslutning till 4, 5, 6) om underrättelse l. uppgift o. d.; förr äv.: felaktig, inkorrekt, oriktig. (Han har) leffreredt iffrå sigh falske och owisse (jord-)register, så att han haffwer insatt en hoop gårdher för juthegodz, som doch .. så icke ähre. HH 13: 312 (1567). Lätferdighe äwentyr, owissa Legender. KOF 1: 364 (c. 1618). Att ett ovist roop gåår ded de skole för otte dagar sedhan hafue varitt vedh Fickel. AOxenstierna 2: 487 (1622). (Mitt arbete om krigen är) så owist och confust som iag af thet almenna rychtet .. hafwer kunnat inhempta. Spegel Dagb. 1 (1680). Owisza Sagor. Verelius 127 (1681). Vi läse .. (kvädena) endast i ovissa öfversättningar. Bergklint Vitt. 132 (1761). Östergren (1934).
9) (†) om person: opålitlig; särsk. för att beteckna att ngn är föga nogräknad i affärer l. (gärna) underlåter att betala sina skulder o. d.; äv.: vars uppgifter äro tvivelaktiga. 2SthmTb. 3: 112 (1555). (Lat.) Esse malæ fidei, (sv.) Wara owiss. VarRerV F 5 a (1579). En ouiss man och icke stadigh i sit kiöp. ÅngermDomb. 1647, s. 86. Owissa personer, som om brefwen litit wårda. VDAkt. 1717, nr 129. Murberg FörslSAOB (1791).
10) (†) med sakligt huvudord: som icke fungerar säkert; icke tillförlitlig, opålitlig; jfr 6. En däyeligh Qwinna är ett owist Vhrwärck. Grubb 189 (1665).
11) (i vitter stil) om ljus l. sken l. gryning l. skymning o. d.: som icke lyser stadigt resp. icke ger en stadig o. säker belysning; äv.: som icke ger en säker uppfattning om utseendet av föremålen i närheten l. vad som tilldrar sig o. d.; som icke tillåter en att se säkert; osäker (se d. o. 7); om ljus o. d. äv.: fladdrande, flämtande, matt; äv. ss. adv. Valerius 2: 36 (1809). Elden .. kastade ett ovisst sken på ljungen .. omkring oss. Bremer Nina 498 (1835). En oviss morgon. Fahlcrantz 1: 49 (1835, 1863). Klingorna korsades .. i det ovissa månskenet. Topelius Fält. 2: 103 (1856). Det ovissa skumrasket kom .. (konungen) att mörkrädd stanna på tröskeln. Heidenstam Karol. 1: 215 (1897). Lindström Deledda OndVäg. 82 (1907).
12) (numera föga br.) i fråga om kroppslig l. rumslig stadga l. balans l. jämvikt.
a) om grund(val): ostadig, osäker, vacklande; anträffat bl. mer l. mindre bildl. Byggia Hwsz i Lufften, gieer en owisz grundwaal. Grubb 60 (1665). (Lögnen) är bygd på owisz grund. Dens. 495. Nordforss (1805).
b) om steg l. gång o. d.: osäker; äv.: stapplande. Murberg FörslSAOB (1791). Långsamt nalkas hon med oviss gång! Atterbom LÖ 2: 154 (1827). De första ovissa stegen på den menskliga odlingens vädjobana. Svensén Jord. 48 (1884).
c) (†) om fot: som man gör osäkra steg med. Förachtarens hopp j nödhennes tijdh, är såsom een ruttin tand och en owiss foot. Ordspr. 25: 19 (Bib. 1541). särsk. i det bildl. uttr. stå på en oviss fot, vara osäker l. hotad o. d. Då Patientens lif .. (vid skada i armens nerver) offta står på en oviss fot. Acrel Sår 266 (1745).
1) till 1. Han svävade i fullständig ovisshet om sonens öde. OPetri Sal. G 1 a (1535). Man leffver här uthi continuerlig ovissheet om tilståndet. RP 3: 249 (1633). Hellström Malmros 85 (1931).
2) (tillf.) till 4. Murberg FörslSAOB (1791). Denna del af Botaniken .. (är) icke .. fri från ovisshet. Agardh Bot. 1: 98 (1830). särsk.
a) (†) i uttr. stå i ovisshet, vara oviss, icke vara (säkert) känd. Beloppet af skulderne står i ovisshet. BoupptVäxjö 1807.
b) (†) konkretare, i pl.; särsk.: detaljer l. punkter där ovisshet råder l. vilka äro otillräckligt kända l. utforskade o. d. Bælter JesuH 4: 336 (1757). Åtskilliga ovissheter (förekomma) i Medeltidens Historia. Lagerbring 1Hist. 2: Föret. § 11 (1773). Skall jag fortsätta att ur vetenskapernas rad framdraga nya exempel på ovissheter? Rudin OrdUngd. 1: 77 (1894).
3) (tillf.) till 6. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). O! wisze Owiszheet (dvs. döden) hur’ skal iag tig beskrifwa? Lucidor (SVS) 186 (1672). Ovissheten i min ställning. Hammar (1936). särsk.
a) i uttr. ngts ovisshet, om den osäkerhet beträffande resultat l. framgång l. lyckligt genomförande som vidlåder ngt; numera bl. ngn gg i sådana uttr. som utgångens, stridens ovisshet. Breef-förandes owiszheet. Rudbeck Atl. 2: Föret. 1 a (1689). Medicinska konstens ovisshet. Annerstedt UUH Bih. 5: 83 (i handl. fr. 1783). För utgångens ovisshets skull. Cavallin (1876).
b) (†) i uttr. på ovisshet, utan säkerhet för hur det kommer att gå, utan garanti; jfr 1. För änn the skulle på någen ovissheet .. uppgiffva slottett .. ville the häller .. döö. HH 20: 367 (c. 1640). Berch Hush. 152 (1747). särsk. i uttr. våga ngt på ovisshet, liktydigt med: ta en osäker chans. Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
c) (†) i uttr. ge ut sina pängar i ovisshet, ge ut sina pängar till oviss nytta; jfr 1. Modée HåkSmulgr. 42 (1738).
d) (†) i uttr. ställa, sätta ngt, resp. falla l. sväva (ut)i ovisshet, för att beteckna att ngts bestånd är resp. blir hotat l. att ngt är l. råkar i ett vanskligt l. katastrofalt läge l. är l. blir utsatt för risker o. d. OxBr. 12: 89 (1641: föllo). HC11H 8: 64 (1680: swäfwa). Om deras .. privilegier skulle blifva .. uti ovissheet stälte. 2RARP I. 2: 332 (1720). Att det .. sätter kronans inkomster uti ovisshet. Chydenius 63 (1765).
e) (†) i pl. Palmfelt Vitt. 373 (c. 1740). Kärleken .. plågar .. äfven med sina ovissheter. Wetterstedt ConvOrdb. 18 (1822). Bremer Brev 2: 344 (1843).
4) (†) till 8; särsk.: otillförlitlighet, oriktighet. Bullernæsius Lögn. 367 (1619). The Astrologiska reglors oviszhet. Humbla Landcr. 87 (1740). särsk. i pl. Lögnachtiga owiszheter. Isogæus Segersk. 963 (c. 1700).
Ssg: ovisshets-tillstånd. (tillf.) till 1: tillstånd vari ngn befinner sig, då han är oviss. SP 1792, nr 293, s. 2.
Spalt O 1696 band 19, 1951