Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OVISSA, f. [fsv. ovissa (SpV 269, HSH 1: 18); motsv. nor. dial. uvissa, ovisshet, osäkerhet, ngt osäkert; avledn. av oviss; jfr dock ovisso, dat. n. sg. av oviss (se d. o. anm.)] (†) ovisshet. Jagh (kan) väl besinne, att jagh .. den gården medh stoor osäkerheet och i ovisso skulle besittia. OxBr. 3: 64 (1623). —
OVISSAN, sbst. [fsv. ovissan, f.; avledn. av oviss] (†) i uttr. ställa ngn i ovissan, göra så att ngn är oviss (om hur man skall handla). Bönedager gör han aldrig effter contract vthan steller mig altyd i owissan. VDAkt. 1660, nr 29. —
OVISSHET, se oviss avledn. —
OVISSNAD, p. adj. särsk. (†) icke ruttnad. NAv. 21/5 1657, nr 1, s. 4. —
OVISSNELIG, adj. (i högre stil) som aldrig vissnar; i sht i utvidgad l. bildl. anv.; särsk.: som icke förtvinar l. dör, oförgänglig, förblivande, evig. Atterbom SDikt. 2: 112 (1813, 1838; om ungdom). Almqvist Hind. 83 (1833; om hopp). Wirsén NDikt. 120 (1880; om ört). Quennerstedt OMagnus 32 (1899; om kärlek). Österling Fränd. 1: 20 (1912; om person). särsk. (mera tillf.) ss. adv. Atterbom SDikt. 2: 34 (1811, 1838). Topelius Fält. 2: 160 (1856). —
OVITA l. OVETA, adj. oböjl. (-vet- 1569. -vit- 1737) [fsv. ovita, motsv. isl. úvita; med avs. på efterleden se avvita] (†) förryckt l. sinnesslö (o. därför otillräknelig). Effter .. (den dömde) var oveta bleff hans sack benådh. Uppl Domb. 5: 33 (1569). Galen är du och ovita, at du beder för dina bröder mera straff, än at de halshuggas. Björner Vols. 11 (1737; isl. orig.: ovita). —
OVITELIGEN, adv. [jfr oförvitlig] (enst., †) oförvitligt, redligen. En redlig Embetsman som oviteligen tjent. AdP 1789, s. 373. —
OVITEN, se oveten. —
OVITSKAP, se ovetskap. —
OVITTANDE(S), se o-vetande. —
OVITTELIGEN, adv. (vuitteligenn) [snarast till ovettig] (†) vettlöst l. huvudlöst. Opå thet sadana nyttig skog, icke skall her effter .. så vuitteligenn foröödt .. bliffue. G1R 11: 293 (1537). —
OVITTER. [fsv. oviter, ovis]
1) [efter motsv. anv. i fsv.] (†) oklok l. omdömeslös; möjl. äv.: okunnig, oduglig. Kung, ovitter oc hård, förderfvar folket i Landet. Nicander KonStyr. 9 (1760; fsv. orig.: owiter). At de blifvit kallade o-vittre och vankunnige. Posten 1769, s. 411 (bet. oviss).
2) (i skriftspr., numera bl. tillf.) om person (l. kollektiv): som saknar vittra l. skönlitterära talanger l. intressen l. insikter; som saknar omdöme l. smak i fråga om vitterhet; tillf. äv.: som (under en viss tid) icke läser resp. läst (skön)litteratur; förr äv. allmännare: illitterat, obildad (jfr 1). Denna talrika .. ovittra eller halfvittra, läsande hopen. SP 1784, nr 167, s. 2. Tvänne Rikets Herrars namn .. de där .. äro utsatte at nedstänkas af hvarje ovitter Kyrkodräng, som .. lunkar förbi Epitaphet. EP 1792, nr 47, s. 3. I allmänhet har jag under de sista åren varit högst ovitter. 3SAH XL. 2: 131 (1829). Eichhorn Stud. 1: 259 (1869).
3) (i skriftspr., numera bl. tillf.) med sakligt huvudord: som icke är av vitter l. skönlitterär art; äv.: okonstnärlig; i sht förr äv. allmännare: okulturell; oandlig, jordbunden, prosaisk, saknande andlig lyftning. 2SAH 2: 333 (1802; om predikan). Konung Fredriks hof-ton .. (var) synnerligen ovitter. Geijer II. 5: 139 (1838). Vittra och ovittra idrotter. Warburg Ordensv. 14 (1897). I ovittra (provensalska) skrifter blifva .. (de dialektala dragen) tydligast. Vising TrubDiktn. 22 (1904).
Avledn.: ovitterhet, r. l. f. (i skriftspr., numera bl. tillf.) till 2, 3; förr särsk.: obildning. Rikets ständer hade klagat öfver embetsverkens ”ovitterhet och vankunskap”. 2SAH 32: 161 (cit. fr. 1766). Möller (1807). särsk. (†) liktydigt med: bristande vältalighet. KKD 12: 431 (1712). —
OVITTERLIG, se oveterlig. —
OVITTIG(HET), se ovettig(het). —
OVITTING, se ovetting. —
OVITTNAD, p. adj. (tillf.) Murberg FörslSAOB (1791). Ovittnad sak. Östergren (1934). —
OVITTNELIGT, adv. (-ligit) [till ovittne] (†) utan bevis l. vittnen. (Han tillfrågades) hvarföre han sådant .. giort hadhe, till hvilket han uthi förståne förneckadhe och sadhe honom sådant vara ovittneligit skelt. BtHforsH 1: 187 (1631). —
OVITTRAD, p. adj. som icke vittrat. Murberg FörslSAOB (1791). TT 1900, K. s. 40 (om lera). SkogsvT 1910, s. 271 (om sand). —
OVOLEN, se ovålen. —
OVOLIG(HET), se o-vålig, adj.2 (avledn.). —
OVORDEN, adj., se ovålen. —
OVORDEN, p. adj. (i vitter stil, föga br.) som ännu icke inträffat l. blivit till. (Oden) kunde .. veta menniskors öden och ovordna ting. Säve Yngl. 8 (1854; isl. orig.: úorðna hluti). Strindberg NSvÖ 1: 51 (1906). —
OVRAKAD, se ovräkt. —
OVRIDEN, p. adj. icke vriden. Linc. Rr 5 a (1640). särsk.
a) (†) om nyckel: icke omvriden (i låset). Tessin Bref 1: 173 (1752). Murberg FörslSAOB (1791).
b) (†) zool. om snäcka: icke spiralformig. Retzius Djurr. 200 (1772). Marklin Illiger 317 (1818). —
OVRÄKT, i sht förr äv. OVRAKAD, förr äv. OVROKEN, p. adj. [fsv. ovräkter (ÅK 63)] (om ä. förh.) om vara: som icke behandlats (o. godkänts) av vräkare. Ovroken hampe. TullbSthm 1535, s. 21 a. Nu förena sigh Köparen och Sälliaren öfwer något owrakat godz, och willia Wräkeriet förbijgå. Stiernman Com. 4: 203 (1679). VetAH 1770, s. 159 (om silltunna). ArkKem. II. 35: 33 (1907; om tjära).

 

Spalt O 1701 band 19, 1951

Webbansvarig